gömslen
Jag längtar tillbaka. Det känns som att jag lever på minnen nu. Alla bra minnen. Bakåt i tiden. Det var inte länge sedan som jag levde framåt, som jag levde på att jag skulle få uppleva saker. Jag antar att det går i vågor, det där.
Nu lever jag på minnen. Jag lever på äppelträden i Visby. Jag lever på klipporna på Tyresö. De små rosa blommorna i mormors rabatt (påminn mig om att lägga ut inlägget från förra bloggen om min mormor). Jag lever på ljuset som strilade in mellan persiennen hemma i flickrummet. Millennieskiftet i stockholm. Kungahälla medeltidsdagar (han var också där, hur kunde jag missa honom?). Jag lever på tanken om vårt gamla lego. Lillebror. Påskafton i Hofors. Doften som slog emot en när man gick in i stallet. Småland. Jag lever på min röda dockvagn. Tidig morgon hos moster. Första gången jag körde ånglok. Första kyssen på marknaden. Regnet över mitt tält i skåne. Karusell på stora torget med Bisett.
Jag lever på lycka jag haft.
Det är roligare att se framåt. Att inte veta vad som kommer. Att se fram emot. Det här är också bra, nyttigt om inte annat. Men ändå. Jag borde se framåt. Mycket är på gång. Borde förbereda mig. Men jag vill inte. Jag vill gömma mig i det gamla och bara mysa i det. Inte gå upp, bara ligga under mjuka täcket och minnas. Allt bra. Allt bra som jag kommer ihåg. Från första minnet (gröna mattan i korridoren, jag ligger på golvet, min pappa kittlar mig) till sista. Jag vill leva kvar i dem. Bearbeta allt innan jag tar in nya.
Eller så är det någon form av försök att hålla kvar hans ansikte, hans ögon. Vill inte glömma hur han ser ut. Hur han såg på mig. Såg han mig? Jag är lika osäker idag som när jag var fjorton och gick på kvartersgården på disco. Såg han mig? På riktigt?
Nu lever jag på minnen. Jag lever på äppelträden i Visby. Jag lever på klipporna på Tyresö. De små rosa blommorna i mormors rabatt (påminn mig om att lägga ut inlägget från förra bloggen om min mormor). Jag lever på ljuset som strilade in mellan persiennen hemma i flickrummet. Millennieskiftet i stockholm. Kungahälla medeltidsdagar (han var också där, hur kunde jag missa honom?). Jag lever på tanken om vårt gamla lego. Lillebror. Påskafton i Hofors. Doften som slog emot en när man gick in i stallet. Småland. Jag lever på min röda dockvagn. Tidig morgon hos moster. Första gången jag körde ånglok. Första kyssen på marknaden. Regnet över mitt tält i skåne. Karusell på stora torget med Bisett.
Jag lever på lycka jag haft.
Det är roligare att se framåt. Att inte veta vad som kommer. Att se fram emot. Det här är också bra, nyttigt om inte annat. Men ändå. Jag borde se framåt. Mycket är på gång. Borde förbereda mig. Men jag vill inte. Jag vill gömma mig i det gamla och bara mysa i det. Inte gå upp, bara ligga under mjuka täcket och minnas. Allt bra. Allt bra som jag kommer ihåg. Från första minnet (gröna mattan i korridoren, jag ligger på golvet, min pappa kittlar mig) till sista. Jag vill leva kvar i dem. Bearbeta allt innan jag tar in nya.
Eller så är det någon form av försök att hålla kvar hans ansikte, hans ögon. Vill inte glömma hur han ser ut. Hur han såg på mig. Såg han mig? Jag är lika osäker idag som när jag var fjorton och gick på kvartersgården på disco. Såg han mig? På riktigt?
Törs inte spekulera. Håller fast vid det som redan är avklarat. Gömmer mig i det som jag vet är bra, det som inte går att ändra på, det som är för evigt bra. Mina minnen.
Kommentarer:
Trackback