inre styrka
Det förundrar mig hur man förändras beroende på sällskap. Att om man är med någon som är starkare på ett område i pågående situation, hur man bara släpper allt. Även om man kan rätt bra själv. Jag började tänka på det häromdagen i bilen. Min mamma kör. Pappa är kartläsare. Min mamma hittar bra om det bara är hon och jag i bilen. Men när pappa är med så släpper hon allt och skyller på honom att vi åker fel. Självklara vägar blir svåra alternativ, bara för att hon kan förlita sig på honom. Bara för att hon kan tillåta sig att slappna av när han är med. Hon är ju inte dum, men ibland blir det så. Undrar vad det beror på?
Jag är likadan. Jag kan datorer rätt bra tex, men när lillebror är i samma rum/våning/hus som jag då plötsligt blir jag gnällig när det inte fungerar som jag vill och så är jag plötsligt helt hjälplös. Bara för att han finns där att förlita sig på. Om jag är ensam däremot så löser jag det mesta rätt bra.
Jag har en vän med en mamma som är handikappad. De åkte av vägen en gång med sin stora familjebil och voltade. När min väns mamma då flippade ur och blev helt chockad fick min vän superkrafter och bar ut sin mamma på raka armar bort från vraket. Där har vi det från andra hållet. När någon blir svag och tappar greppet spelar det ingen roll hur skadad man är, man finns där ändå och blir stark. Det är väl någon form av överlevnadsinstinkt, det där. Att inte båda kan flippa ur för då går det åt skogen. En måste vara stark. Naturen väljer ut den som skall vara stark och vem som skall tappa allt. Man kan nog inte veta i förväg. Även om jag gärna vill tro det.
Jag kan sitta på tåget/i bilenoch tänka: Vad händer nu om det går illa? I nästan alla drömmar är jag en sån där stark och lugn som klappar och ringer 112 och värmer och lugnar. Men igår kom vändningen. Jag satt i bilen med min vän J. Vad skulle hända om vi åkte av och jag blev illa skadad? Om jag finner mig själv sitta fast, känner inte mina ben. Jag har glassplitter jättenära ansiktet och är helt varm längs kinden. Jag kommer inte loss. Hur ska jag då kunna vara den där starka? Det var första gången olyckedrömmen kom och jag själv blev skadad. Jag funderar på vart det kommer ifrån.
På tal om ingenting. Måns ringde igår. Helt nykter och lite småbabblig. Ännu märkligare. Jag har aldrig sett den sidan. Nä, han var inte babblig men för att vara Måns så var han det. Jag blir som vanligt - ställd.
Imorgon en annan dag skall jag tala om något annat. Tex ska jag berätta om tre dagar hur det var på augustibuller. Om jag kommer åt någon dator annars hörs vi om ett par veckor. Håll ut!
Hej Vannen!
Hur har du det? Jag sitter i Ulla och Stevens hus utanfor Vancouver och skriver, klockan ar ungefar sex pa kvallen och jag ska snart klattra upp i deras trakoja och dricka ol med mamma och Ulla. Allt ar fantastiskt, jag trivs verkligen har! Brollopet var det sjukaste/finaste/vackraste/konstigaste jag varit med om... Forsta dagens kalas var skittrevligt aven om jag blev lite val berusad.. Jonathan och Stevens bror Stuart sjong Boheman Rapshody (ar stavningen ratt?) och showade...det var skitkul eftersom de bada faktiskt kan sjunga om de ar lite nyktrare an de var at this occation..
Jennifer (Daniels nyblivna fru) ar verkligen en toppentjej, vi blev fulla och vanner... Hennes miljonarsforaldrar daremot sag ut att ha det lite jobbigt. De satt och forsokte umgas med oss nar vi tokpartajade, jag forstar att det inte var latt for dem... I dag har vi varit hemma hos dem pa gardenparty, du vet, sana man ser pa film med enorma talt och cateringpersonal med sma sota brickor och lugn hissmusik. Det var helt galet, och deras hus (saklart smog jag omkring som en galning) var skitfult. Sma javla anglar och fula blomarrangemang overallt, det var galet. Med alla deras pengar borde de val kunna inreda battre? Mamman var en hemsk figur med for mycket smycken, tjock och hogljudd. Pa slutet blev hon dock riktigt trevlig hon med (efter X antal glas vin). Vi fick alla valdigt blota kyssar nar vi akte.
Det stora brollopskalaset holls i nagot som heter Harrinson hotsprings och det var sa vackert dar, i morse innan vi checkade ut fran 1600-kronor-per-natt-hotellet badade vi i de varma kallorna. Det ar varmt mineralvatten och jattebra for huden, jag ar len som en bebisstjart!
I morgon ska jag in till Vancouver och fira Jennifers fodelsedag, det kommer att bli skitroligt, hon ar verkligen fantastisk! Jag tycker att det ar jattebra att hon gift sig med Daniel, for jag kommer utan problem kunna ha med henne och gora varenda jul/nyar/pask/semester i resten av mitt liv. Du skulle ocksa tycka sa mycket om henne, det ar omojligt att inte gora det.
Jag saknar dig massor! Forsoker att skriva nogot mer!
PS.Jag fick hora att nagon slagit sig ordetligt pa brannbollen i T-aker sa jag ringde till Jenny och det visade sig att Justin (om du kommer ihag honom, min gamla kompis fran grundskolan som jag traffar lite da och nu, har inte du traffat honom ocksa?) hade fatt ett brannbollstra i huvudet och fick aka ambulans till sjukhuset, hela turneringen stalldes in... men tydligen ar han ratt okej... Tack i allafall for att du smsade Jenny, hon berattade det direkt nar jag ringde och var valdigt glad for att du horde av dig!
Hur som... Hoppas att din mamma ar lite gladare, jag laste i bloggen.. Halsa dem alla sa jattemycket fran mig och kom i hag att jag alskar dig varje vaken minut pa dygnet (jag kan ju inte ga i god for nar jag sover...)!
Pussar och karlek!
Din B