optimismen flödar
Det är så härligt att komma hem till familjen när morsan är på kasst humör. När hon bestämt sig för att livet är piss för att inte semestern blev som hon ville. Hon förstör mer än någon annan när hon blir såhär. Flera dagar av den dyrbara semestern går åt att faktiskt vara arg för att inte dagarna är som de ska. Som en ond ond cirkel. Jag sitter bredvid och ska låtsas att vi är vänner och glada 'familjen bra' när vi inte är det. Vi är som alla andra. Här finns smågnabb och större dolda konflikter som förmodligen alltid kommer finnas. Det är bara att acceptera. Man kan inte gå och låtsas att allt är så idylliskt för då mår man inte bra. Det enda sättet (tror jag?) är att acceptera och göra det bästa av situationen. Det gör jag hela tiden.
Tydligen är det inte såå bra eftersom när jag uttalar högt att vi inte är 'familjen bra' utan som alla andra, då rasar det. Mamma står och gråter vid diskbänken och ber om ursäkt helt surt för att hon är grinig, jag går upp till datorn, lillebror går ut och pappa efter. Split. Som vanligt. Och den enda som egentligen tar stryk av det är min mamma. Jag skriver av mig rätt snabbt, pappa och lillebror mekar bort det och fnissar lite men mamma står kvar vid diskbänken och gråter. Jag fixar inte det. I mitt huvud har hon dragit det här över sig själv och jag tänker fasen inte gå ner och be om nån ursäkt. Jag går ner som vanligt - låtsas som om inget hänt - och frågar om vi ska börja sy.
Undrar hur länge sånt här gått och lagrats i henne. Eftersom hon inte skriver av sig eller mekar ur sig. Jag blir lite rädd för sånt. Är det därför hon gråter?
Alla kan ha dåliga dagar, som jag idag. När skrivaren är raj och jag behöver den som mest.