rutiner
Det går utför med henne. Hon klarar inget svårare än att göra sig fin för fest. Och när hon inte ska göra det eller gå till jobbet ligger hon på soffan. Det är som på film. Det saknas bara knarklangare och några lortiga hundar i lägenheten för att det ska vara precis som på film. Hennes fina lägenhet har blivit en kvart. Hon använder den för att gömma sig i. Ingen får hälsa på.
Hon ligger ensam på soffan och röker. Surfar lite. Zappar på tvn mellan femton kanaler fast där inget finns att se. Om hon åtminstånde vore bakfull så hon kunde rättfärdiga allt det slöa i henne. Hela veckan har hon kommit hem, glidit i något bekämare (ni vet, gamla mysbyxor) och sen lagt sig ner. Som en saccosäck flyter hon snart över soffkanten. På bordet står gamla ölburkar och popcorn hon aldrig åt.
Misär.
Inget känns roligt. Inte ens att gå ut och ragga är roligt längre. Vad får henne att ticka? Vad går hon igång på nuförtiden? Det kan inte bara vara alkohol, det är för tragiskt. Hon rullar ner på golvet. Där är det dammigt. Hon ligger på mage och funderar på vad hon går igång på nuförtiden. Inget känns ju roligt längre. Hennes liv har blivit rutin.
Klockan ringer. Hon går upp. Klär på sig. Cyklar till jobbet. Jobbar. Slutar jobbet. Antingen åker hon hem till soffan eller så åker hon ner på stan och träffar någon vän. Rutin. De skojar inte med varandra längre, det har blivit så mycket allvar. Hon har tappat all sin humor. Sen i vilket fall hem till soffan. Äta? Man måste inte. Men om hon orkar värmer hon lite snabbnudlar eller möjligtvis en pizzakant. Sen sova. Innan allt börjar om.
Om inget triggar henne längre kommer hon inte upp ur soffan. Hon vet vad som skulle kunna väcka henne men det har hon lagt undan. Inget får ta över hennes liv, sade hon och stängde. Så kanske inte han, men om hon hittade riktig kärlek, då kanske. Inte den där kärleken hon redan får, den kärleken som föds i berusade kroppar efter midnatt. När röda ögon blir varma och händer blir mjuka under hennes kläder. Hon vill inte ha den kärleken. Var tog den riktiga kärleken vägen?
Hon tänker att hon inte hittar den om hon stannar hemma. Så hon går ut. Dricker sig full, hittar bara svin. Dessa svins röda ögon blir också varma och deras händer är också mjuka mot hennes hud. Ibland faller hon för svinens leenden och trygga kramar. Men det är inte på riktigt. Så hon går hem.
Hon behöver en vän. En manlig vän som ser bra ut och som kommer upp i hissen. Hon ligger kvar på golvet. Den manliga vännen i hennes fantasi bankar på dörren, fast det finns ringklocka (men bankandet känns mer romantiskt). Hon ligger kvar. Vänder envist på huvudet. Hon hör hans nyckel i låset. Han stormar in. Finner henne på golvet. Sätter sig på huk.
-Trollet? Kom upp nu.
Han lyfter upp henne och ...
---
Bla bla.
Tänk vad mycket finare det hade varit om han kommit in och funnit lägenheten städad och hur mycket roligare de haft efteråt om de inte hade behövt dammsuga och tvätta och så efter det underbara sexet. Vilket inte spelar någon roll. För jag har ingen manlig vän som ser bra ut som kallar mig för trollet och har nyckel hit och ens skulle få för sig att komma en söndag och mysa lite.
Så jag skiter i städningen idag med. Jag ligger kvar på soffan och funderar på varför jag skriver om mig själv i tredje person.
Hon ligger ensam på soffan och röker. Surfar lite. Zappar på tvn mellan femton kanaler fast där inget finns att se. Om hon åtminstånde vore bakfull så hon kunde rättfärdiga allt det slöa i henne. Hela veckan har hon kommit hem, glidit i något bekämare (ni vet, gamla mysbyxor) och sen lagt sig ner. Som en saccosäck flyter hon snart över soffkanten. På bordet står gamla ölburkar och popcorn hon aldrig åt.
Misär.
Inget känns roligt. Inte ens att gå ut och ragga är roligt längre. Vad får henne att ticka? Vad går hon igång på nuförtiden? Det kan inte bara vara alkohol, det är för tragiskt. Hon rullar ner på golvet. Där är det dammigt. Hon ligger på mage och funderar på vad hon går igång på nuförtiden. Inget känns ju roligt längre. Hennes liv har blivit rutin.
Klockan ringer. Hon går upp. Klär på sig. Cyklar till jobbet. Jobbar. Slutar jobbet. Antingen åker hon hem till soffan eller så åker hon ner på stan och träffar någon vän. Rutin. De skojar inte med varandra längre, det har blivit så mycket allvar. Hon har tappat all sin humor. Sen i vilket fall hem till soffan. Äta? Man måste inte. Men om hon orkar värmer hon lite snabbnudlar eller möjligtvis en pizzakant. Sen sova. Innan allt börjar om.
Om inget triggar henne längre kommer hon inte upp ur soffan. Hon vet vad som skulle kunna väcka henne men det har hon lagt undan. Inget får ta över hennes liv, sade hon och stängde. Så kanske inte han, men om hon hittade riktig kärlek, då kanske. Inte den där kärleken hon redan får, den kärleken som föds i berusade kroppar efter midnatt. När röda ögon blir varma och händer blir mjuka under hennes kläder. Hon vill inte ha den kärleken. Var tog den riktiga kärleken vägen?
Hon tänker att hon inte hittar den om hon stannar hemma. Så hon går ut. Dricker sig full, hittar bara svin. Dessa svins röda ögon blir också varma och deras händer är också mjuka mot hennes hud. Ibland faller hon för svinens leenden och trygga kramar. Men det är inte på riktigt. Så hon går hem.
Hon behöver en vän. En manlig vän som ser bra ut och som kommer upp i hissen. Hon ligger kvar på golvet. Den manliga vännen i hennes fantasi bankar på dörren, fast det finns ringklocka (men bankandet känns mer romantiskt). Hon ligger kvar. Vänder envist på huvudet. Hon hör hans nyckel i låset. Han stormar in. Finner henne på golvet. Sätter sig på huk.
-Trollet? Kom upp nu.
Han lyfter upp henne och ...
---
Bla bla.
Tänk vad mycket finare det hade varit om han kommit in och funnit lägenheten städad och hur mycket roligare de haft efteråt om de inte hade behövt dammsuga och tvätta och så efter det underbara sexet. Vilket inte spelar någon roll. För jag har ingen manlig vän som ser bra ut som kallar mig för trollet och har nyckel hit och ens skulle få för sig att komma en söndag och mysa lite.
Så jag skiter i städningen idag med. Jag ligger kvar på soffan och funderar på varför jag skriver om mig själv i tredje person.
Kommentarer:
Trackback