Sagan om Snurriga Sara
Sagan börjar med tvivel.
"Det känns hemskt att säga att det gått överstyr så det säger jag inte. Jag kunde gå med på flirtmissbrukare om det inte var så att flirtar inte kunde missbrukas. Överdoseras? Inte det heller. Det enda som oroar mig är att någon skall bli sårad för det var aldrig meningen.
Jag tror (nästan) varje gång att nu - nu har jag hittat honom. Men det tenderar att gå över. Jag törs inte tala om hur många som fallit offer senaste tiden. Idag har jag en som ser på mig så jag blir knäsvag. En tidigare kysste mig som en kvinna vill bli kysst. En annan slog på min humorsträng oftare än fler. Pojken idag har ett sätt att ta mig på axeln samtidigt som han ler. Men han försvinner.
Hur kommer det sig att jag faller för den tysta tuffa typen av karlar? De som är tillbakadragna? De håller mig fast, nitar mig och fäller mig sedan bara försvinner de. Spontan cykelsemester my ass. Märkligt. Jag faller direkt. Lovar mig själv dyrt och heligt att inte ringa men kan ändå inte hålla mig för flera timmar senare skickar jag ändå ett sms. 'Det vore förstås trevligt om du var här. Runt mig liksom.'
Den typen som mitt i en telefonkonversation vill lägga på. Det gäller dem allihop. Jag blir helt perplex och störd och undrar vad som händer. Det är det där svårfångade. Hur orkar dem? Jag fixar aldrig det. Jag vet inte hur man gör mer än någon timme. Men de kan hålla på i flera dagar. Jag blir som en blind kattunge och följer deras minsta vink. Ja, jag blir precis sådär som jag inte vill ha mina karlar! Det jag föraktar hos män! Det känns så skumt.
Det är det här eviga sökandet efter bekräftelse. Och när jag får det vill jag inte ha det längre. Även om jag varje eviga gång tror att det är det här och endast det här jag vill ha i fortsättningen.
Kan det inte få vara det? Den här gången?
Snälla?
Sagan fortsätter med besvikelse.
"När beskedet kom att han skulle åka tänkte jag direkt på kvinnorna under kriget (var kom det ifrån? Jag har sett för många filmer). De som tårögt vinkade adjö när tåget lämnade stationen.
Nio veckor for Gods sake.
Jag vill vänta. Jag vill vara den som står i fönstret och är orolig och längtar med en trasa i handen. Men är det värt den väntan? Vi känner inte ens varandra! Nu kommer det kassa självförtroendet in och han har ändå glömt mig när han kommer tillbaka. Jag vill att han ska komma ihåg. Jag vill att han ska vilja."
Sagan lyfts av hopp.
"-Ska vi gå och hångla bakom ett tält nu? frågade jag. Vi satt omringade av eldfacklor och musik.
När han ställde ner sin öl och kastade iväg min för att vi lättare skulle kunna slingras - då smälte jag. Att vi sedan hamnade på kantiga stenar med tistlar runt om oss gjorde ingenting. Vi var som femton igen ur alla vinklar. Låg där och tog varandra på grejen och fnissade. Men sedan blev det allvar. Och även om fnisset kom tillbaka flera gånger blev hans ögon mörkare och jag tyckte om det jag såg.
Han sade att jag nog var den lenaste människan i hela världen. Och han såg mig i ögonen. Kunde liksom avbryta för att bara se på mig. Jag minns hur hans nacke kändes under mina fingrar, jag minns hans andning mot min hals. Efteråt tog jag hans hand, och vet ni vad? Han tog min. Och han sade att den var liten."
Sagan slutar i ovisshet.
Jag sitter på stationen i Stockholm och skriver detta. Vi har just sagt hejdå efter en natt i trygghet.
Jag ringde honom och talade om att min vistelse i stockholm kanske inte skulle bli av förrän måndag eftersom jag inte hade någonstans att bo. Han erbjöd sig. Jag svarade efter tvekan ja. Och åkte till honom. Jag har mest gått omkring och inte vetat vad jag ska tro. Ena minuten är han så fin och nästa så avvisande. En stund kändes det som om vi varit ihop i åratal och nästa stund kom obehaget av att jag inte borde vara där.
Igår på eftermiddagen när vi blev ensamna i huset flög han på mig i hallen och då trodde jag ett ögonblick att han ville ha bara mig för resten av sitt liv. Imorse stod jag naken med ryggen åt honom i dörröppningen och då sade han efter en stund att det var som en Zorntavla.
Hans kyssar mot min hals försvann dock och nu sitter jag och analyserar för mig själv. Antingen är han rädd. För att starta något innan han åker. Eller så är det så enkelt att han inte vill ha mig. Hur illa vore det? Nu kommer det bra själförtroendet in. Hur kan man inte vilja ha mig? Lillebror säger 'Du är ju en Sara, hur kan man inte vilja ha dig?'. Jag vet inte. Förr eller senare så stöter man ju på dem.
Men det irriterar mig. Att han säger sådär och sedan sätter upp handen direkt. Tvetydigheten retar mig mer än the fact att han kanske inte vill ha mig.
I vilket fall. Nu ska jag ut i solen och flirta lite mer. För trots allt grubbleri så var det värt de örhängen som fortfarande ligger på stenarna jämte tistlarna under Gotlandsolen.