SARIS DRÖMMAR

Jag kanske ångrar mig. Man ska inte det. Men jag ångrar att jag höll igen. Jag ångrar redan nu att jag skriver om det här. Ändå är det som om jag måste lägga ut allt nu, allt jag höll igen då.

Att jag var på det där viset. Som jag inte vill ha någon annan. Att leva som man lär är svårare än det låter. Det är något i attityden som utlöser det här, när någon vänder ryggen till går den andre ner på knä. Oftast är det jag som vänder ryggen till. Jag är rätt bra på att få karlar förälskade i mig och sen bara vänder jag mig om. Jag inbillar mig att jag inte vill ha kärlek och bara går. Vänder mig inte om.

När rollerna är ombytta, och jag står på knä, då är jag inte så kaxig längre. Fröken Sara Kaxläpp står på knä. Kvidande. Jag är den som grubblar, den som ber och hoppas på att ryggen skall vända sig om.

Jag tror att han liksom blickade över axeln. När han svarade igår. Kastade en blick på mig. Jag vill ju resa mig upp och möta hans blick i hans höjd. Men benen bär mig inte. Han behöver vända sig helt mot mig innan jag kan resa mig. Jag står nu i den positionen som jag lämnat så många i. Och jag har inte vänt mig om. Inte ens kastat en blick bakåt.

Inte ens för att be någon dra. Säga nej.

Så vad begär jag egentligen? Kan jag kräva av honom det svar jag själv inte kan ge när det är jag som står med ryggen emot?

(Hon är lite bortskämd minsann. Van att få det hon vill ha.)

Visst, han kanske är lika feg som jag. Nog har jag hoppats på det. Intalat mig det, för mig tackar man inte nej till. När hände det sist? Jag kan gå ut och ragga upp nån stackars karl som ser helt bedrövlig ut sedan när han klämmer ur sig att han har tjej. Men det räknas inte. Då lyckönskar jag och är ärligt glad för dem, för det finns alltid fler. Men när någon är singel? Och tackar nej?

Nu talar jag emot mig själv. Jag vill ju hellre ha nej än ovisshet. Men ändå. Det ska inte ta såhär lång tid. Då är det inte bra.

Eller, så är det bra?? De enda jag faktiskt lyckats med på lång sikt har jag ju lärt känna först, innan det blivit seriöst!! Aha!!  Det är det som händer?! Vi skall bli vänner först! I get. Jag är med på det, det köper jag. Härligt. En ny ursäkt till hans underliga beteende. Nu kan jag vara lugn och nöjd ett tag till.

Så varför bultar det så i mitt bröst?

Det lägger sig nog. Hans mail var så otydligt men om jag bara läser utvalda delar så var det rätt bra. Om jag ger fan i allt utom slutet så var det ett fint brev. Två meningar fastbrända i mig."Som brännjärn i ett djur". Hon beskrev så bra, den där Blanche.

Jag ska bara chilla ner. Sansa mig. Sluta grubbla. Det låter så enkelt.

(Det värsta är att jag nog gillar det här, att grubbla)

Jack Johnson lugnar mig ikväll igen.

Tror du jag kommer i säng i tid ikväll?