var är min cykelnyckel?
Det är mystiskt vad det är man saknar när man varit borta från lägenheten såhär länge. Det jag mest av allt har saknat hemifrån nu efter tre veckor är ett par blå jeans och min dator. De blå jeans som hängt över en stol i matrummet och inte fick åka med pga av platsbrist. De sitter inte ens bra längre, de är bara såå sköna.
Jag har ett test jag gjort sedan jag var ung. Varje gång jag vill utveckla något mer med en karl har jag testat våra namn tillsammans. Själva testet introducerades för mig någon gång på mellanstadiet men har av någon anledning stannat med mig. Idag är jag 25 år och har just gjort testet med hans namn och mitt namn på tåget. Det blev inte så bra. Så nu plötsligt avfärdar jag det som barnsligt trams. Däremot de gånger som testet blir bra så tror jag att det har betydelse.
Det är lite så med min tro på ödet. Oftast så tror jag att det som händer är förutbestämt och händer av en mening. Eller, jag har ju saker att säga till om hela tiden, det är som om ödet ger mig alternativ och sedan bestämmer vad som skall hända beroende på vad jag väljer.
Har jag bestämt mig nu?
Jag har nog det, i vilket fall i själva huvudfrågan. Nu kommer underalternativen. Hur jag ska gå vidare liksom, hur långt skall jag låta ödet driva detta? Hur mycket skall jag lägga som första satsning? Vad är det värt att offra? Hur fan ska jag veta det när jag inte känner min 'motståndare'?? Äh, det är väl inte meningen att man ska veta det, då kallades det väl inte 'satsning' längre. Men nu när jag faktiskt ska chansa, det vore ju skönt att ha lite klara odds. Hjälp! Jag vet faktiskt inte alls! Jag vill helst vara åskådare och slippa anstränga mig och lämna ut mig med risk för nederlag. Så är det väl med allt.
Men nu har jag gjort mitt val. Jag vet. Det är bara att starta. Lägga upp strategier (hur hemskt låter inte det?) så att jag inte ska skrämma bort min 'motståndare'. Börja försiktigt. Lika mycket för min skull. Se om han vill lära känna mig eller inte.
Jag börjar med ett mail.
Fasen. Det var aldrig meningen att jag skulle analysera sönder detta, jag skulle bara vara nöjd och och gå vidare. Men Grattis. Du har dröjt dig kvar. Jag vill egentligen inte hänga efter dig och hålla på så det här kommer du inte att få läsa, jag kommer skicka ett mycket mer neutralt mail till dig. Det var väl egentligen det jag skulle fila på nu men det gick ju sådär.. Jag vet inte vad jag vill säga dig egentligen, det känns så lamt att skriva hur veckan har fortlöpt, och ännu trökigare att gå tillbaka och skriva saker om förra veckan när du ändå var med. Så det får väl bli lite vanligt babbel om någon frågeställning eller nåt. Jag vet inte. Jag vet bara att jag vill att du ska komma hem igen. Jag vill ha dig här. Undrar om det är för att jag vet att jag inte kan få det?
Jag vet att vi inte lovat varandra någonting. Du behöver inte ens svara på mailet som kommer. Jag skulle mest vilja veta om du ser fram emot det? Vill du ens höra från mig?