Hemsökt II
M åkte strax efter midnatt. Då ringde jag Misse. Vi pratade en stund om allt och inget, sedan var jag tvungen att gå upp en stund.
Sedan blev jag rädd. Håret reste sig i nacken. Något var i min lägenhet. Någon var i min lägenhet. Det knäppte till högt från hallen eller köket. Jag blev rädd och smög panikartat till sängen och kröp ner.
Mellanord:
Jag har känt att det funnits något i min lägenhet länge, sedan jag flyttade in i princip. Som att det finns en kvinna där som mest vill hålla koll, finnas nära. Hon har inte stört mig, så jag har inte stört henne.
Det kom flera ljud från köket och hallen. Jag låg som en spänd fiolsträng under täcket och vågade inte titta. Jag skrek till henne lite darrigt att låta mig vara. Att hon gärna fick ta nybakt bröd, om hon bara höll sig tyst. Jag slog igång tvn, nyheter. Misse försökte få mig på andra tankar och pratade om ditten och datten och jag svarade så gott jag kunde fast nu minns jag ingenting vi pratade om (vilket inte gör något för han kom fan inte ens ihåg att vi pratat i telefon tidigare på dagen).
Jag behövde ett vapen. Inom räckhåll från sängen? Jag öppnade nattduksbordet, och tog fram det första jag kunde komma på som liknade ett vapen. Kröp ner under täcket igen. Men Sara, en penna? Kommer du verkligen så jäkla långt med den? Fnissar. Tar istället en sån snökula ni vet, med vatten i och flingor om man skakar den. Fast utan snö, med glitter och hjärtan i istället (fick den av mina låtsassystrar i tyskland i höstas). Jag kände då som att den innehöll bra energi.
Ända tills jag skulle ställa alarmet till morgonen och hela nattduksbordet durrade till. Jag flög bak i sängen med ett pip och hjärtat hoppade ur kroppen. Misse frågar om jag inte stött till det själv. Jag pep att jag inte visste, men att det nog var så. För att inte skrämma upp mig själv så.
Ljuden kom och gick. Jag låg under täcket men kände ändå kalla vindpustar över kroppen. Jag var så jävla rädd. Till slut efter nyheter en stund så kom äntligen sovtåget, förmodligen på ren utmattning. Jag hann med det.
Visst, jag vet. Jag skrämde upp mig själv. Förmodligen var det ugnen som knäppte. Eller elementen. Säsongen tar med sig nya ljud till boenden, och jag har inte hört hösten i min lägenhet än. Jag är bra på att spatta upp mig själv, och gjorde så inatt till ... halvtre kanske. Skapligt svårt att komma upp imorse. Men det gick. Och jag ropade genom dörrspringan, på väg ut, att "Vi får prata om det här när jag kommer hem!" Helt argt. Så nu ska jag skälla lite när jag kommer hem. Då känns det nog bättre sedan.
Pulsen ligger fortfarande lite högre än normalt. Men det är mitt eget fel. Man ska inte ha så bra fantasi, jag är på tok för gammal för spjälsäng och nattlampa. Men det är ditåt det barkar nu.
Sedan blev jag rädd. Håret reste sig i nacken. Något var i min lägenhet. Någon var i min lägenhet. Det knäppte till högt från hallen eller köket. Jag blev rädd och smög panikartat till sängen och kröp ner.
Mellanord:
Jag har känt att det funnits något i min lägenhet länge, sedan jag flyttade in i princip. Som att det finns en kvinna där som mest vill hålla koll, finnas nära. Hon har inte stört mig, så jag har inte stört henne.
Det kom flera ljud från köket och hallen. Jag låg som en spänd fiolsträng under täcket och vågade inte titta. Jag skrek till henne lite darrigt att låta mig vara. Att hon gärna fick ta nybakt bröd, om hon bara höll sig tyst. Jag slog igång tvn, nyheter. Misse försökte få mig på andra tankar och pratade om ditten och datten och jag svarade så gott jag kunde fast nu minns jag ingenting vi pratade om (vilket inte gör något för han kom fan inte ens ihåg att vi pratat i telefon tidigare på dagen).
Jag behövde ett vapen. Inom räckhåll från sängen? Jag öppnade nattduksbordet, och tog fram det första jag kunde komma på som liknade ett vapen. Kröp ner under täcket igen. Men Sara, en penna? Kommer du verkligen så jäkla långt med den? Fnissar. Tar istället en sån snökula ni vet, med vatten i och flingor om man skakar den. Fast utan snö, med glitter och hjärtan i istället (fick den av mina låtsassystrar i tyskland i höstas). Jag kände då som att den innehöll bra energi.
Ända tills jag skulle ställa alarmet till morgonen och hela nattduksbordet durrade till. Jag flög bak i sängen med ett pip och hjärtat hoppade ur kroppen. Misse frågar om jag inte stött till det själv. Jag pep att jag inte visste, men att det nog var så. För att inte skrämma upp mig själv så.
Ljuden kom och gick. Jag låg under täcket men kände ändå kalla vindpustar över kroppen. Jag var så jävla rädd. Till slut efter nyheter en stund så kom äntligen sovtåget, förmodligen på ren utmattning. Jag hann med det.
Visst, jag vet. Jag skrämde upp mig själv. Förmodligen var det ugnen som knäppte. Eller elementen. Säsongen tar med sig nya ljud till boenden, och jag har inte hört hösten i min lägenhet än. Jag är bra på att spatta upp mig själv, och gjorde så inatt till ... halvtre kanske. Skapligt svårt att komma upp imorse. Men det gick. Och jag ropade genom dörrspringan, på väg ut, att "Vi får prata om det här när jag kommer hem!" Helt argt. Så nu ska jag skälla lite när jag kommer hem. Då känns det nog bättre sedan.
Pulsen ligger fortfarande lite högre än normalt. Men det är mitt eget fel. Man ska inte ha så bra fantasi, jag är på tok för gammal för spjälsäng och nattlampa. Men det är ditåt det barkar nu.
Kommentarer:
Trackback