Jag ville ju bara måla.
Jag vet väl att det inte hade varit rätt.
Inte den här morgonen i vilket fall.
Men att skicka en sexuellt frustrerad flicka med endast en timmes sömn i kroppen till jobbet är nästan elakt.
Dilemma: Jag tycker så mycket om honom på ett vänskapligt plan. Samtidigt är jag vansinigt attraherad av honom fysiskt.
Det har fungerat, tex fungerade det i flera månader med MrGreen (sedan varför det slutade fungera är en annan historia). Men hur talar man om för någon att man bara vill ha godsakerna utan att äta hela kakan? Att fråga efter bara en fuckbuddie är som att säga "Hej jag tycker inte om dig tillräckligt för att vi ska bli ihop. Det enda som betyder något för mig är din kropp." Och det stämmer ju inte. Men snacka om att trycka ner någon, om man ska behöva säga att man inte är och förmodligen inte kommer bli kär.
Men jag tror att vi klivit över gränsen till någon form av mellanplan, ett läge som jag inte känner så bra. Det är liksom ... otrampad mark på sätt och vis.
Jag vet inte varför jag slås av panik på det här viset, varför jag blåser upp det. Kan det inte bara få vara vad det är? Jag tycker ju om honom! Låt det vara där, håll inte på och känn efter. Lägg av att analysera, inte minst dig själv.
Jag tror att det som stör mig mest just nu är att jag har för lite sömn i kroppen. Det - och att jag behövde honom imorse.
Inte den här morgonen i vilket fall.
Men att skicka en sexuellt frustrerad flicka med endast en timmes sömn i kroppen till jobbet är nästan elakt.
Dilemma: Jag tycker så mycket om honom på ett vänskapligt plan. Samtidigt är jag vansinigt attraherad av honom fysiskt.
Det har fungerat, tex fungerade det i flera månader med MrGreen (sedan varför det slutade fungera är en annan historia). Men hur talar man om för någon att man bara vill ha godsakerna utan att äta hela kakan? Att fråga efter bara en fuckbuddie är som att säga "Hej jag tycker inte om dig tillräckligt för att vi ska bli ihop. Det enda som betyder något för mig är din kropp." Och det stämmer ju inte. Men snacka om att trycka ner någon, om man ska behöva säga att man inte är och förmodligen inte kommer bli kär.
Men jag tror att vi klivit över gränsen till någon form av mellanplan, ett läge som jag inte känner så bra. Det är liksom ... otrampad mark på sätt och vis.
Jag vet inte varför jag slås av panik på det här viset, varför jag blåser upp det. Kan det inte bara få vara vad det är? Jag tycker ju om honom! Låt det vara där, håll inte på och känn efter. Lägg av att analysera, inte minst dig själv.
Jag tror att det som stör mig mest just nu är att jag har för lite sömn i kroppen. Det - och att jag behövde honom imorse.
Kommentarer:
Trackback