under bordet

Jag har inte träffat honom på länge.
Det som slår mig är att han är patetisk men envis.
Patetiskt bra på att tycka synd om sig själv, det fixar jag inte riktigt.
Envis som synden, det beundrar jag verkligen.
Det blir bara så fel när man kombinerar de två.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback