Dröm eller verklighet?
Ok. Ni som följer mig vet vid det här laget att jag kan ha rätt livliga drömmar till och från.
Mest till.
Imorse strax före halvsex var jag tvungen att rulla undan fort, fort. Sådär som på film ni vet, när någon håller på att bli överkörd av ett tåg eller en lastbil. Jag rullade undan väldigt fort. Actually, jag rullade undan så fort att jag rullade rätt in i nattduksbordet och ner på golvet med huvudet före.
Jag förstod först inte vad som hänt, första känslan var lättnad att jag kommit undan. Andra känslan som kom var fysisk. Det blev varmt runt min mun. Näsblod. Instinktivt förde jag handen till ansiktet, kom upp på fötter (hur vet jag inte, bara att det gick fort), in i badrummet. Där började den verkliga kampen. Papperstussar överallt och massor av svordomar. Jag vaknade nog riktigt inte, balansen var obefintlig och ljuset stack i ögonen.
Jag fick i vilket fall stopp på blödandet, det enda som syns nu är en lätt rodnad kring nospartiet av allt torkande. Inget är brutet mer än kanske stoltheten.
Så här i efterhand är det faktiskt ganska komiskt. Eftersom jag är en bland få 25-åringar som nog ska fundera på spjälsäng.
Mest till.
Imorse strax före halvsex var jag tvungen att rulla undan fort, fort. Sådär som på film ni vet, när någon håller på att bli överkörd av ett tåg eller en lastbil. Jag rullade undan väldigt fort. Actually, jag rullade undan så fort att jag rullade rätt in i nattduksbordet och ner på golvet med huvudet före.
Jag förstod först inte vad som hänt, första känslan var lättnad att jag kommit undan. Andra känslan som kom var fysisk. Det blev varmt runt min mun. Näsblod. Instinktivt förde jag handen till ansiktet, kom upp på fötter (hur vet jag inte, bara att det gick fort), in i badrummet. Där började den verkliga kampen. Papperstussar överallt och massor av svordomar. Jag vaknade nog riktigt inte, balansen var obefintlig och ljuset stack i ögonen.
Jag fick i vilket fall stopp på blödandet, det enda som syns nu är en lätt rodnad kring nospartiet av allt torkande. Inget är brutet mer än kanske stoltheten.
Så här i efterhand är det faktiskt ganska komiskt. Eftersom jag är en bland få 25-åringar som nog ska fundera på spjälsäng.
Kommentarer:
Trackback