Egen tid är avsatt egen tid
Jag är på väg, även om det går sakta. Jag lyssnar på Leonard Cohen, det drar mig neråt. Jag träffar gamla vänner, det höjer mig. Jag sitter ensam i mörkret en lördagkväll med Dostojevskijs Brott och Straff i öronen. Det är sövande. Jag tar en whisky. Det är också sövande.
Jag vaknade igår morse och var säker på att jag sovit bort hela fredagen. Första tanken var "Herrejävlar, jag har sovit ett helt dygn! Varför har ingen ringt?! Hela fredagen borta! Jag har sovit bort hela fredagen och nu är det lördag och jag har tappat en hel dag! Och ... det kanske är fredag ... förresten."
Jag jobbar. Det drar mig både uppåt och neråt. Jag försöker städa, det drar mig ingenstans, snarare något jag drar mig för, och det enda som händer är att det blir rent. Jag tränar. Inte. Har annat att göra. Jag har annat att göra, det drar nog mest uppåt, mardrömmen är nog ändå att inte ha något att göra, samtidigt som det är något jag längtar efter - hela tiden.
Nu har jag inget att göra. Jag ligger i fosterställning på soffan, med talbok på hög volym i öronen och ett orört glas på bordet. Om det är det här jag längtar efter, varför inte njuta i fulla drag?
För att jag inte valt det själv.
Förstås. Egen tid är avsatt egen tid, annars blir det ensam tid. Att vara själv är skönt, att vara ensam suger. Jag behöver verkligen sällskap. Jag är ett flockdjur, egentligen.
Även om jag säger för mycket och avslöjar saker om mig själv som är menade för bara mig, även om jag blir tjejpurken ibland, även om jag är precis som alla andra, kanske just för att jag är precis som alla andra. Jag tappar också modet. Jag tvekar också. Tvekar över huruvida jag är älskad på riktigt eller bara på låtsas för att jag är rätt snygg och ganska kul, för jag avslöjar så roliga hemlisar om mig själv varje gång det blir sådär spänt tyst. För att jag inte ringer och stör. Fast jag gör ju det. Till dem som störs av det.
Och så är jag ju så bra på att svamla. Och racka ner på mig själv. Så jag antar att jag är precis, som alla andra. Lite lagom, lite långsam. Trög. Det går långsamt. Men jag är på väg. Håll ut.
Jag vaknade igår morse och var säker på att jag sovit bort hela fredagen. Första tanken var "Herrejävlar, jag har sovit ett helt dygn! Varför har ingen ringt?! Hela fredagen borta! Jag har sovit bort hela fredagen och nu är det lördag och jag har tappat en hel dag! Och ... det kanske är fredag ... förresten."
Jag jobbar. Det drar mig både uppåt och neråt. Jag försöker städa, det drar mig ingenstans, snarare något jag drar mig för, och det enda som händer är att det blir rent. Jag tränar. Inte. Har annat att göra. Jag har annat att göra, det drar nog mest uppåt, mardrömmen är nog ändå att inte ha något att göra, samtidigt som det är något jag längtar efter - hela tiden.
Nu har jag inget att göra. Jag ligger i fosterställning på soffan, med talbok på hög volym i öronen och ett orört glas på bordet. Om det är det här jag längtar efter, varför inte njuta i fulla drag?
För att jag inte valt det själv.
Förstås. Egen tid är avsatt egen tid, annars blir det ensam tid. Att vara själv är skönt, att vara ensam suger. Jag behöver verkligen sällskap. Jag är ett flockdjur, egentligen.
Även om jag säger för mycket och avslöjar saker om mig själv som är menade för bara mig, även om jag blir tjejpurken ibland, även om jag är precis som alla andra, kanske just för att jag är precis som alla andra. Jag tappar också modet. Jag tvekar också. Tvekar över huruvida jag är älskad på riktigt eller bara på låtsas för att jag är rätt snygg och ganska kul, för jag avslöjar så roliga hemlisar om mig själv varje gång det blir sådär spänt tyst. För att jag inte ringer och stör. Fast jag gör ju det. Till dem som störs av det.
Och så är jag ju så bra på att svamla. Och racka ner på mig själv. Så jag antar att jag är precis, som alla andra. Lite lagom, lite långsam. Trög. Det går långsamt. Men jag är på väg. Håll ut.
Kommentarer:
Trackback