För ärligt!!
Hoppsan, av det där jag tänkte skriva men "aldrig skrev" var det visst vissa som tog åt sig av..
Det var aldrig meningen att förolämpa någon. För er som inte förstått hela saken med opersoligt riktade kommentarer, jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag åsamkat er onödig irritation.
Eh, jag vill egentligen bara skriva om en sak. Men det rör er som läser så jag skriver inte om det. Det är lite för sånt här som jag funderade på att lägga av. Det blir lite för personligt eftersom fler av er känner mig (så bra) att jag inte riktigt törs löpa ut vad jag egentligen känner för saker hit och dit. Tyvärr börjar servetterna och tapeterna hemma ta slut. Jag behöver tömma känslokontot nu.
Kan det vara så att alla de här aggressionerna kommer ifrån instängda funderingar?
Jag känner mig väldigt kluven och förvirrad. Mitt enorma behov av att allt ska gå rätt till och fungera bra börjar tära på mig. Det är nog det som är själva krisen egentligen. Det som inte är en 25årskris, hur gärna jag än skulle skylla på det. Det är en jävla må-bra-kris. En insikt som gjorde ont då Bisett skrev den på en planka och bankade in den i min skalle. Varför skulle jag annars hålla på med träning och äta rätt och ta semester och fundera över utbrändhet och arbetsmoral och grubbla på det här viset om vad som egentligen är bäst för mig?
ska jag ens bo kvar?
Så jag skriver inget om er. För det här är en plats för inlägg som handlar om mig. Ingen annan skall blandas in utan eget samtycke. Jag har förresten lite plats kvar på badrumsväggen.
Det var aldrig meningen att förolämpa någon. För er som inte förstått hela saken med opersoligt riktade kommentarer, jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag åsamkat er onödig irritation.
Eh, jag vill egentligen bara skriva om en sak. Men det rör er som läser så jag skriver inte om det. Det är lite för sånt här som jag funderade på att lägga av. Det blir lite för personligt eftersom fler av er känner mig (så bra) att jag inte riktigt törs löpa ut vad jag egentligen känner för saker hit och dit. Tyvärr börjar servetterna och tapeterna hemma ta slut. Jag behöver tömma känslokontot nu.
Kan det vara så att alla de här aggressionerna kommer ifrån instängda funderingar?
Jag känner mig väldigt kluven och förvirrad. Mitt enorma behov av att allt ska gå rätt till och fungera bra börjar tära på mig. Det är nog det som är själva krisen egentligen. Det som inte är en 25årskris, hur gärna jag än skulle skylla på det. Det är en jävla må-bra-kris. En insikt som gjorde ont då Bisett skrev den på en planka och bankade in den i min skalle. Varför skulle jag annars hålla på med träning och äta rätt och ta semester och fundera över utbrändhet och arbetsmoral och grubbla på det här viset om vad som egentligen är bäst för mig?
ska jag ens bo kvar?
Så jag skriver inget om er. För det här är en plats för inlägg som handlar om mig. Ingen annan skall blandas in utan eget samtycke. Jag har förresten lite plats kvar på badrumsväggen.
Kommentarer:
Trackback