Jag sitter fast - igen
När jag vaknade kom jag inte ihåg vad jag drömt. En bebbemage flashade förbi, värme, huset i Falun.
När jag imorse tog sista trappsteget till perrongen kom allt över mig. Tryck. Cellskräck.
Jag står fast mot ett staket. Håller om metallpinnar som inte är tjockare än ett finger. Fyrkantiga. Bakifrån trycker ett tjockt snötäcke. Hårt, jag får svårt att andas. Hur kom jag hit? Jag försöker lokalisera mig. Inser att jag sitter fast, ganska högt upp i någon sorts lift. Ovanför mitt huvud hänger vajrar och ett tjugotal meter framför mig ett sånt hjul. Precis framför mig, på andra sidan staketet - stup. Bakom mig, uppför backen, tung snö, med ett sånt pudrigt täcke ni vet, som när det blåser små iskristaller över skaren.
Hur ska jag ta mig loss? Jag provar att sakta åla mig åt höger, jag såg inget ditåt men chansar. Tappar fotfästet, rasar ner en bit. Jag får snö i munnen. Klamrar mig fast i staketet och drar mig upp igen, dit jag stod från början. Nu hade jag gjort ett hål på min högra sida. Där - stup. Jag föser undan snön från mitt ansikte och försöker hämta andan.
Letar med blicken efter någon form av trappsteg eller stege, de måste ju ha stegar på såna här ställen! Här och där små skyltar som varnar för högspänning. De berör mig inte nu. Jag behöver komma ner. På stolpen framför mig -där hjulet sitter- finns en stege. En snabb bedömning av avstånd och fysisk utmattning gör att jag får ge upp den möjligheten. Finns det inget sätt?
Jag börjar pulsa och gräva mig uppåt vänster. Det ser ganska stadigt ut ditåt. Det tar på mina redan svaga krafter. Tungt. Men jag ser att det kommer fungera, bara jag orkar.
Rullar ut på en gräsmatta. Ramlar framstupa ner på marken. Helt slut. Blöt.
När jag lyfter på huvudet ser jag hur varmt, gult solljus strilar in genom lövverken. Stammarna som håller upp de låga trädkronorna är tjocka, bruna och torra. Röda små flugsvampar står i grupper kring den välskötta grusgången. Gräsmattan är full av små små vita blommor. Ett bulligt litet hus med grästak syns knappt i det smala ljuset. Det känns varmt. Härligt. Vänligt.
Jag vill gärna tolka drömmen som om jag just nu står i kaos, att jag själv behöver ta mig loss om jag ska få komma till det varma, vänliga.
När jag imorse tog sista trappsteget till perrongen kom allt över mig. Tryck. Cellskräck.
Jag står fast mot ett staket. Håller om metallpinnar som inte är tjockare än ett finger. Fyrkantiga. Bakifrån trycker ett tjockt snötäcke. Hårt, jag får svårt att andas. Hur kom jag hit? Jag försöker lokalisera mig. Inser att jag sitter fast, ganska högt upp i någon sorts lift. Ovanför mitt huvud hänger vajrar och ett tjugotal meter framför mig ett sånt hjul. Precis framför mig, på andra sidan staketet - stup. Bakom mig, uppför backen, tung snö, med ett sånt pudrigt täcke ni vet, som när det blåser små iskristaller över skaren.
Hur ska jag ta mig loss? Jag provar att sakta åla mig åt höger, jag såg inget ditåt men chansar. Tappar fotfästet, rasar ner en bit. Jag får snö i munnen. Klamrar mig fast i staketet och drar mig upp igen, dit jag stod från början. Nu hade jag gjort ett hål på min högra sida. Där - stup. Jag föser undan snön från mitt ansikte och försöker hämta andan.
Letar med blicken efter någon form av trappsteg eller stege, de måste ju ha stegar på såna här ställen! Här och där små skyltar som varnar för högspänning. De berör mig inte nu. Jag behöver komma ner. På stolpen framför mig -där hjulet sitter- finns en stege. En snabb bedömning av avstånd och fysisk utmattning gör att jag får ge upp den möjligheten. Finns det inget sätt?
Jag börjar pulsa och gräva mig uppåt vänster. Det ser ganska stadigt ut ditåt. Det tar på mina redan svaga krafter. Tungt. Men jag ser att det kommer fungera, bara jag orkar.
Rullar ut på en gräsmatta. Ramlar framstupa ner på marken. Helt slut. Blöt.
När jag lyfter på huvudet ser jag hur varmt, gult solljus strilar in genom lövverken. Stammarna som håller upp de låga trädkronorna är tjocka, bruna och torra. Röda små flugsvampar står i grupper kring den välskötta grusgången. Gräsmattan är full av små små vita blommor. Ett bulligt litet hus med grästak syns knappt i det smala ljuset. Det känns varmt. Härligt. Vänligt.
Jag vill gärna tolka drömmen som om jag just nu står i kaos, att jag själv behöver ta mig loss om jag ska få komma till det varma, vänliga.
Jag hoppas att jag snart kommer loss.
Kommentarer:
Trackback