Repris.
Om jag nu skulle bearbeta helgens bravader lite, så skulle jag berätta om fredagen.
Jag skulle berätta att Måns kom fram, att han var lika lång som sist, att han har fina ögon, men också att han var precis lika packad som jag minns honom.
Han tog tag i mig upprepade gånger och bad om mig. "Jag vill ju hänga med dig, Sara". Jag svarade att det går ju inte, det fattar han väl, men han fattar inte. Han är envis och vet vad han vill ha.
Han kysser mig. På det där snabba viset så att en flicka inte hinner vända bort huvudet. Och om hon hinner det blir han ledsen och ohanterlig. Dricker mer och blir aggressiv.
Jag vill gärna värja mig och säga att jag är oskyldig till hela paketet, men det är jag nog inte. Visst är det inte mitt fel att han dricker sig så arg, men kanske orsaken till irritationen är jag delaktig i. Jag står inte utan skuld, jag har under mina mindre ljusa stunder uppmuntrat honom. Kanske mer än mindre.
Jag tänker på det, att jag behöver prata med karln. Samtidigt som ... nej. Jag behöver prata med honom. Han säger "Ring mig" Jag svarar "Ja, vi hörs", för att lova så lite som möjligt, men det är ju elakt rentav, att hålla honom där på gränsen, istället för att bara tala om för honom att jag inte tänker ge honom ens en liten bit kaka, han får inte ens hålla i kniven. Som det är nu står jag ju och retas med kakan under hans näsa. Det går inte.
Är det jag som sätter mig i de här situationerna? Är det helt och hållet mitt fel?
Jag skulle berätta att Måns kom fram, att han var lika lång som sist, att han har fina ögon, men också att han var precis lika packad som jag minns honom.
Han tog tag i mig upprepade gånger och bad om mig. "Jag vill ju hänga med dig, Sara". Jag svarade att det går ju inte, det fattar han väl, men han fattar inte. Han är envis och vet vad han vill ha.
Han kysser mig. På det där snabba viset så att en flicka inte hinner vända bort huvudet. Och om hon hinner det blir han ledsen och ohanterlig. Dricker mer och blir aggressiv.
Jag vill gärna värja mig och säga att jag är oskyldig till hela paketet, men det är jag nog inte. Visst är det inte mitt fel att han dricker sig så arg, men kanske orsaken till irritationen är jag delaktig i. Jag står inte utan skuld, jag har under mina mindre ljusa stunder uppmuntrat honom. Kanske mer än mindre.
Jag tänker på det, att jag behöver prata med karln. Samtidigt som ... nej. Jag behöver prata med honom. Han säger "Ring mig" Jag svarar "Ja, vi hörs", för att lova så lite som möjligt, men det är ju elakt rentav, att hålla honom där på gränsen, istället för att bara tala om för honom att jag inte tänker ge honom ens en liten bit kaka, han får inte ens hålla i kniven. Som det är nu står jag ju och retas med kakan under hans näsa. Det går inte.
Är det jag som sätter mig i de här situationerna? Är det helt och hållet mitt fel?
Kommentarer:
Postat av: Pzikotropos
Om han har det minsta lilla i huvudet fattar han. Det är tammefan inte svårare än så. Om fler kunde förstå det skulle antalet våldtäkter och misshandlar minska enormt. Man ser ju på ögonen om någon vill eller inte. Sen kan tiden utvisa att jag har fel i denna prekära fråga, men det är min åsikt att det är bättre att som kille skita i det hela i typ nie fall av tio. För det andra könet ska nog behöva jobba lite hårdare för att få oss. Det ska inte alltid vara killen som är på. Det blir ju så fel. Det är en passiviserande inriktning för båda och gör att hela processen med parningslekar blir förutsägbar och tråkig, samtidigt som snedstegen är potentiellt farliga. Tydliggörande och rättvist - alla blir nöjda.
Trackback