SARIS DRÖMMAR

Det här inlägget kommer bli jävulskt rörigt eftersom jag har en hel veckas tankar att få ut.

Jag satte mig här med intentionen att skriva det sista inlägget på riktigt. Jag ville skriva era känslomässigt förstoppade gamar, vad fan får ni ut av att läsa mina inlägg? Det enda som händer är att ni får tillgång till mina svagheter och jag får inte ut något av det här längre blablabla Det kändes som om jag gjort mitt. Jag vill inte skriva för er längre, bara för mig och ingen annans ögon.
Detta kom till mig under 25 minuters ilska i luften mellan Malmö och Göteborg nu ikväll. 25 minuters ilska. Var kommer alla aggressioner ifrån? De är så många och täta nu. Jag förstår inte.

Det känns iallafall mystiskt att lämna flipflopparnas förlovade förorter där vi kunde gå i bara trosorna hela nätterna framför långkalsongernas lagoma land där folk har mössa och jag fryser. Pax att köpa spårvagnskort imorgon, jag cyklar inte en meter till i den här kylan.

I vilket fall. Jag slutar förstås inte skriva här, var tusan ska jag då bearbeta alla mina funderingar?

Resan då.
Vi hade tur och fick ett bra hotell i Playa de las Americas. Eller mer ... bungalow. Fullt med medelålders och pensionärer, så vi med vår dygnsrytm (kl är nio, får vi gå och sova nu?) tyckte att det var toppen. Det passade oss utmärkt.
Här är utsikten från vår terass. Vi hade två våningar med terass nere och balkong uppe. Med havsutsikt!


_{^{El Cortijo}}

Det var bara att gå upp för den där lilla trappen så var man i poolen och vi hade säkert 150m till havet, så vi var rånöjda. Sanden var svart där det var sand, men vi badade mest på en lite mer ... stenig sluttning. Inget folk där och ingen sand mellan tårna. Det passade oss bättre.
Vi försökte gå ut en kväll, men för det första var vi nog lite trötta, för det anda var det kasst uteliv en tisdag på Teneriffa. Åtminstånde på Tramps. Så vi gick hem. Och sov.
Äh, en helt underbar vecka. Även om det blir lite vemodigt att åka hem..


_{^{Flygplatsen på S Teneriffa, jag tittar på havet.}}

Jag fick åka ett annat plan än Bisett så jag överhuvudtaget skulle komma hem. Jag hade därför ett par timmar (tre för att vara exakt) mer än henne att fördriva på flygplatsen.
Väl på flyget ville jag inte hem längre. Vart som helst utom hem kändes det som.
-Moster, Falun
Jag vill till hennes soffa. Bli nerbäddad under filt. Dricka kaffe. Eller mjölk för den delen. Prata skit på verandan med cigarett i ena handen och koppen i den andra. Jag har inte sett henne på länge.
-Stenungsund
Talar för sig självt höll jag på att skriva men det gör det ju inte. Krypa ner under täcket. Killa på ryggen. Ligga sked. Slingra. Se. Lyssna.
-Offen, Ålbron
Kanske inte helt otippat, det var ungefär hundra år sedan jag träffade Offen. Jag saknar dofterna ljuden. Eller kanske avsaknaden av ljud. Tystnad som bryts av hemtrevligt slammer. Det var också länge sedan.

I could go on.
Saken var bara den att jag inte ville hem. Eller jag vill till trygghet. Men inte till min lägenhet som gapar tomt förutom hallen som ju (som jag såg nyss) full av reklam och tidningar.

Så jag satt där på flyget och var lite nedstämd.
Sen efter mellanlandet i Malmö blev jag förbannad. På riktigt. Fråga mig inte varför. Det är som ett minfält, där minorna består av ilska och besvikelse. På allt. På alla. Bara så arg. Och jag vet inte varken var det kommer ifrån eller hur jag ska hantera det.

---
_{Jävligt moget att kläcka ur sig att man är typ världens bästa flickvän. Det gjorde jag en gång.}
^{Ungefär ... hur många pojkvänner har jag idag då??}
---

Jag lär ringa Misse nu. För att jag vill. Man lär hålla sig fast vid vad man vill, då går det nog bra.
Sov gott mina vänner, och räds icke, vi ses imorgon igen.