tänk om nästa gång
Jag tror att det ikväll var första gången sedan jag flyttade själv som jag kände hur otroligt sårbar jag är.
Jag klev av vagnen på min hållplats samtidigt som ett gäng killar, inte mycket yngre än jag själv. Jag började stapla hemåt på svart asfalt och höga klackar. Jag hör dem genom freestylen och känner deras skuggor under fötterna. De pratar plötsligt lite tystare. Jag blir nyfiken och stänger diskret av musiken. Fortsätter gå. De pratar om någon. Det tar en stund innan jag misstänker att de pratar om mig. Ännu en stund innan jag kan bekräfta det. Utan att stanna griper jag tag i personlarmet ur innerfickan på jackan (tack gode gud att jag fick med mig det) och flyttar det till en ytterficka. Där griper jag tag om det. Hårt. Det finns en nyckelring på själva sprintern som jag trär långfingret igenom.
De går för nära.
Men jag kommer till porten, utan att gripas av panik. Och utan att verka berörd tar jag mig in i hissen och trycker på knappen. Det är först inne i lägenheten när jag låst som det släpper. Jag skakar en stund. Och inser. Att jag är sårbar. Det är obehagligt. Ett litet litet larm är det enda skydd jag har. Lila. Transparent. Med en nyckelring. OCh det skall skydda mig mot allt.
Obehaglig tanke.
Jag klev av vagnen på min hållplats samtidigt som ett gäng killar, inte mycket yngre än jag själv. Jag började stapla hemåt på svart asfalt och höga klackar. Jag hör dem genom freestylen och känner deras skuggor under fötterna. De pratar plötsligt lite tystare. Jag blir nyfiken och stänger diskret av musiken. Fortsätter gå. De pratar om någon. Det tar en stund innan jag misstänker att de pratar om mig. Ännu en stund innan jag kan bekräfta det. Utan att stanna griper jag tag i personlarmet ur innerfickan på jackan (tack gode gud att jag fick med mig det) och flyttar det till en ytterficka. Där griper jag tag om det. Hårt. Det finns en nyckelring på själva sprintern som jag trär långfingret igenom.
De går för nära.
Men jag kommer till porten, utan att gripas av panik. Och utan att verka berörd tar jag mig in i hissen och trycker på knappen. Det är först inne i lägenheten när jag låst som det släpper. Jag skakar en stund. Och inser. Att jag är sårbar. Det är obehagligt. Ett litet litet larm är det enda skydd jag har. Lila. Transparent. Med en nyckelring. OCh det skall skydda mig mot allt.
Obehaglig tanke.
Kommentarer:
Trackback