SARIS DRÖMMAR

Det startades en förening. MOKIE= Masar Och Kullor I Exil. Mokie finns där som ett nätverk för att vi skall kunna hjälpa varandra och ses och ha kul osv. Jag vet inte hur många möten som blitt av än, det enda jag vet är att jag inte varit med på ett enda. Så här är det: Varje gång Mokie ska ses så har mina föräldrar varit här, eller så har jag åkt hem just den helgen. Jag har väl kanske varit hemma tre-fyra gånger på hela året, mina föräldrar har varit här kanske två gånger. Men varje gång det drar ihop sig till Mokie-träff så krockar det med mina föräldrar. Så även idag. AW med Mokie i eftermiddag. Såklart är det planerat att mamma och pappa kommer ner. De skall stanna i inte ens ett dygn. Är det inte typiskt? Det är nog inte meningen att jag ska vara med i den där föreningen. Jag ska nog vara utanför gemenskapen, exil från de exilerade eller nåt. Det gör mig lite nedstämd. Helst vill jag skita i både Mokie och föräldrarna och gå någon helt annanstans. Bara för att få känslan av att 'jag bestämmer själv vad jag ska göra'.