klartext
Det verkar som om det där jädra tornet svajar så fort jag är ensam och inte har något annat att göra än att gå omkring och fundera. Jag ritar lite. Otäcka målningar, de är roligast. Jag skriver. På servetter och tapeter. Vill sy. Har ingen drivrem till maskinen.
Lägger mig på soffan. Lyssnar på musiken. Tittar på himlen.
Det spricker upp.
Knastret i fönstren drar av min uppmärksamhet och jag lägger det andra åt sidan. Det ser ut som färg blåser förbi mitt fönster. Varför knastrar det i mina fönster när det blåser? Det låter som sand mot rutorna. Det är konstigt. Ljudet är jag van vid nu. Men jag kan ändå inte låta bli att undra vart det kommer ifrån.
Vänder mig om. Tittar in i sidan på bordsskivan. En liten repa. Jag sträcker fram handen och känner på repan. Den är som jag. Lite trasig på kanten bara. Inget som syns om man inte tittar nära förstås. Känns knappt heller. Om man inte känner noga och bra.
Suckar.
Eller så kanske jag kunde lägga lite engagemang själv. Jag ligger och tänker att jag får för lite utifrån. Att jag drar lass på lass och aldrig får avlösning. Men det stämmer nog inte. Det känns nog bara så. Egentligen åker jag nog med på de flesta lassen, ligger bakpå med ett grässtrå i munnen och latar mig. Jag har nog inte dragit ett lass på så länge, så nu när jag lär göra det så blir jag helt trött och vill inte. Har glömt hur man gör när man anstränger sig. Jag tror inte att någon vill att jag ska anstränga mig så. Jag gör mig bäst i viloläge.
Ok. Nu tappar jag snart tråden. Det här med metaforer dras för långt snart. Klartext Sara, klartext.
En annan dag.
Tills jag törs skriva vad jag egentligen pratar om ligger jag kvar på soffan och funderar medan mitt torn lutar lite. Pisa ligger för i helsike varken i tyskland eller sverige!!
M, tacksam för stöd. Du får tala för alla M som läser den här bloggen, ni är några stycken nu.
Lägger mig på soffan. Lyssnar på musiken. Tittar på himlen.
Det spricker upp.
Knastret i fönstren drar av min uppmärksamhet och jag lägger det andra åt sidan. Det ser ut som färg blåser förbi mitt fönster. Varför knastrar det i mina fönster när det blåser? Det låter som sand mot rutorna. Det är konstigt. Ljudet är jag van vid nu. Men jag kan ändå inte låta bli att undra vart det kommer ifrån.
Vänder mig om. Tittar in i sidan på bordsskivan. En liten repa. Jag sträcker fram handen och känner på repan. Den är som jag. Lite trasig på kanten bara. Inget som syns om man inte tittar nära förstås. Känns knappt heller. Om man inte känner noga och bra.
Suckar.
Eller så kanske jag kunde lägga lite engagemang själv. Jag ligger och tänker att jag får för lite utifrån. Att jag drar lass på lass och aldrig får avlösning. Men det stämmer nog inte. Det känns nog bara så. Egentligen åker jag nog med på de flesta lassen, ligger bakpå med ett grässtrå i munnen och latar mig. Jag har nog inte dragit ett lass på så länge, så nu när jag lär göra det så blir jag helt trött och vill inte. Har glömt hur man gör när man anstränger sig. Jag tror inte att någon vill att jag ska anstränga mig så. Jag gör mig bäst i viloläge.
Ok. Nu tappar jag snart tråden. Det här med metaforer dras för långt snart. Klartext Sara, klartext.
En annan dag.
Tills jag törs skriva vad jag egentligen pratar om ligger jag kvar på soffan och funderar medan mitt torn lutar lite. Pisa ligger för i helsike varken i tyskland eller sverige!!
M, tacksam för stöd. Du får tala för alla M som läser den här bloggen, ni är några stycken nu.
Kommentarer:
Trackback