kvällen det vände
Det är när jag ser blod på marken som jag förstår att det är allvar.
Jag ligger i fosterställning och skakar på den svarta asfalten och det som var pölar av tårar färgas röda av näsblodet. Jag minns inte många gånger jag gråtit som jag gjorde den kvällen. Personer runt mig i dimma, kommer, går. Pratar. Jag hör inte om vad. Jag bara ser blodet och förstår att nu går det inte längre.
När jag svävar upp ovanför ser jag Bisett bredvid mig på marken. Hon är som en flygledare. Viftar bort människor som inte har där att göra och skriker åt dem som inte förstår. Men det är tyst. Hennes mun formar ord och jag ser att hon är orolig, genom att hon ser så förbannad ut, men allt är tyst.
Jag ser P stå bredvid. Han ser hjälplös ut. Den kvällen förstod jag att det var det han var. Hjälplös. Han kunde inte hjälpa, hur gärna han än ville. Efter det ser jag annorlunda på honom.
Det kan hända att jag blandar ihop olika kvällar från den våren. De var flera stycken. För mig vände det den där kvällen, som var flera men som jag minns som en enda. Det vände vid näsblodet. Jag behöver hjälp. Vi kommer hem till Bisett. Jag blir lugnare när jag kommer in. Hur kom vi dit? Gitarrmusik. Jag somnar. Drömmer.
Jag minns drömmarna. Jag tappade mycket från den perioden men jag minns drömmarna.
Dagen efter ägnas åt mig. Bisett lämnar mig inte ur sikte. Hon pratar mycket i telefon minns jag, jag pratade nästan inte alls. Jag låg på hennes säng. Satt på hennes balkong. Blicken långt borta hela dagen. Det vände där.
Resan tillbaka blev lång. Jag började skriva.
"dag 17. Kräkas? Inte kräkas. Kräkas? Inte kräkas. Kräkas?"
"dag 37. Ett fetsteg baklänges fast ingen gråt bara tomhet. "
"dag 56. Mardrömsfylld natt. Vaknade dyngsur runt halvtre. Kallsvettig. Kastade av mig täcket i panik. Mindes inget annat än blod. Mörkt blod."
"dag 100. Låt mig vara. Stick. Kan du inte bara låta mig läka och bli bra? Lämna mig ifred.
dag 100. Lika jävla less som dag 1."
Idag skriver jag mest om jobbet.
Men ibland ser jag tillbaka. Det har hänt så mycket dåligt, men i efterhand så ser jag allt bra. Hade jag till exempel haft Bisett så nära om hon inte torkat upp mig den där kvällen (samt alla de andra)? Jag vann henne. Det var värt alla tårar.
Och näsblodet med för den delen.
Idag är det mer än niohundra dagar sedan den där kvällen. Kvällen det vände. Niohundra dagar! Det är jättelänge! Det är klart att det kommer ibland ändå. Sveper förbi, som en bris. Kommer förmodligen att göra det länge. För att påminna mig. Jag tänker aldrig tillåta någon eller något att göra mig så ledsen igen. Jag ska aldrig mer gråta mig till näsblod. Ingen förtjänar det av mig. Jag tänker aldrig igen finna mig på asfalt i fosterställning. Det är inte värt det. Ingen är värd det.
Mer än Bisett.
Jag ligger i fosterställning och skakar på den svarta asfalten och det som var pölar av tårar färgas röda av näsblodet. Jag minns inte många gånger jag gråtit som jag gjorde den kvällen. Personer runt mig i dimma, kommer, går. Pratar. Jag hör inte om vad. Jag bara ser blodet och förstår att nu går det inte längre.
När jag svävar upp ovanför ser jag Bisett bredvid mig på marken. Hon är som en flygledare. Viftar bort människor som inte har där att göra och skriker åt dem som inte förstår. Men det är tyst. Hennes mun formar ord och jag ser att hon är orolig, genom att hon ser så förbannad ut, men allt är tyst.
Jag ser P stå bredvid. Han ser hjälplös ut. Den kvällen förstod jag att det var det han var. Hjälplös. Han kunde inte hjälpa, hur gärna han än ville. Efter det ser jag annorlunda på honom.
Det kan hända att jag blandar ihop olika kvällar från den våren. De var flera stycken. För mig vände det den där kvällen, som var flera men som jag minns som en enda. Det vände vid näsblodet. Jag behöver hjälp. Vi kommer hem till Bisett. Jag blir lugnare när jag kommer in. Hur kom vi dit? Gitarrmusik. Jag somnar. Drömmer.
Jag minns drömmarna. Jag tappade mycket från den perioden men jag minns drömmarna.
Dagen efter ägnas åt mig. Bisett lämnar mig inte ur sikte. Hon pratar mycket i telefon minns jag, jag pratade nästan inte alls. Jag låg på hennes säng. Satt på hennes balkong. Blicken långt borta hela dagen. Det vände där.
Resan tillbaka blev lång. Jag började skriva.
"dag 17. Kräkas? Inte kräkas. Kräkas? Inte kräkas. Kräkas?"
"dag 37. Ett fetsteg baklänges fast ingen gråt bara tomhet. "
"dag 56. Mardrömsfylld natt. Vaknade dyngsur runt halvtre. Kallsvettig. Kastade av mig täcket i panik. Mindes inget annat än blod. Mörkt blod."
"dag 100. Låt mig vara. Stick. Kan du inte bara låta mig läka och bli bra? Lämna mig ifred.
dag 100. Lika jävla less som dag 1."
Idag skriver jag mest om jobbet.
Men ibland ser jag tillbaka. Det har hänt så mycket dåligt, men i efterhand så ser jag allt bra. Hade jag till exempel haft Bisett så nära om hon inte torkat upp mig den där kvällen (samt alla de andra)? Jag vann henne. Det var värt alla tårar.
Och näsblodet med för den delen.
Idag är det mer än niohundra dagar sedan den där kvällen. Kvällen det vände. Niohundra dagar! Det är jättelänge! Det är klart att det kommer ibland ändå. Sveper förbi, som en bris. Kommer förmodligen att göra det länge. För att påminna mig. Jag tänker aldrig tillåta någon eller något att göra mig så ledsen igen. Jag ska aldrig mer gråta mig till näsblod. Ingen förtjänar det av mig. Jag tänker aldrig igen finna mig på asfalt i fosterställning. Det är inte värt det. Ingen är värd det.
Mer än Bisett.
Kommentarer:
Postat av: Tirr
Du skriver bra, kanske ska du anmäla dig till att bli veckans bloggare på Aftonbladet? :o)
Trackback