långsamt långsamt
Ibland går det så sakta. Förändringar som jag väntar på kommer bara aldrig. Om jag väntar på något gott väntar jag alltid för länge verkar det som. Men jag antar att det ska vara så, att man aldrig ska bli klar liksom.
Tider som dessa, när jag bara går och ... väntar. De går sakta. Perioderna när jag vill få mycket överstökat, få mycket gjort och inget händer, de tiderna verkar pågå och fortsätta och det finns inget slut. Inte ens delmålen känns nära. Jag försöker ändå sätta låga delmål, så att man skall kunna känna att nu har jag nått hit, nu är det bara resten kvar. Och sätta ett nytt delmål.
Men ibland går det bara så sakta.
Tiden verkar snarare gå bakåt, vill bara minnas hur det var, trivdes där bak och vill inte fortsätta. Det är bara jag som drar, som försöker få den framåt, vill förändra. Men tiden och minnena är envisa och tjuriga. De sitter som en femåring i våt sandlåda med armarna i kors. Jag står bredvid och lockar och pockar att vi ska gå in nu, jag tror att det finns var choklad och bullar där inne, men vi måste resa oss nu. Femåringen är orubblig. Den sitter där i blå galonisar, som fastklistrad i den kalla sanden. Och femåringar är tunga när de har bestämt sig.
Jag behöver förändring.
Tider som dessa, när jag bara går och ... väntar. De går sakta. Perioderna när jag vill få mycket överstökat, få mycket gjort och inget händer, de tiderna verkar pågå och fortsätta och det finns inget slut. Inte ens delmålen känns nära. Jag försöker ändå sätta låga delmål, så att man skall kunna känna att nu har jag nått hit, nu är det bara resten kvar. Och sätta ett nytt delmål.
Men ibland går det bara så sakta.
Tiden verkar snarare gå bakåt, vill bara minnas hur det var, trivdes där bak och vill inte fortsätta. Det är bara jag som drar, som försöker få den framåt, vill förändra. Men tiden och minnena är envisa och tjuriga. De sitter som en femåring i våt sandlåda med armarna i kors. Jag står bredvid och lockar och pockar att vi ska gå in nu, jag tror att det finns var choklad och bullar där inne, men vi måste resa oss nu. Femåringen är orubblig. Den sitter där i blå galonisar, som fastklistrad i den kalla sanden. Och femåringar är tunga när de har bestämt sig.
Jag behöver förändring.
Kommentarer:
Trackback