mitt jenga
Det är som klossar. Ett jenga. Mitt humör, hela min tillvaro faktiskt är som ett jenga. Jag samlar på mig glada klossar från olika platser, möten, människor, tillvällen, situationer och bygger på toppen.
Tornet blir högt. Jag är glad. Det är ett fint torn!
När någon ber mig om något, det är då klossarna från botten dras ut. Jag är bra på att ge. Och jag är bra på jenga. Så jag drar ut klossar från de ställen där det är stadigt och så.
Men mitt torn är inte stadigt. Det ser bara ut så. Jag ler och drar ut klossar så fort någon ber mig, men jag kräver inga klossar i genäld att lägga tillbaka på samma ställe. Resultatet blir att tornet svajar lite. Eftersom att jag fortsätter bygga klossar ovanpå, många fina klossar så att tornet blir högt högt med tyngdpunkten på toppen. Det är grunden som är lite kass.
För två och ett halvt år sedan rasade tornet. Jag fick bygga upp det igen. Med hjälp av Bisett och Basse fick jag upp det så att det stod igen. Så att jag kunde börja samla på gladklossarna igen. Jag tyckte att det stod rätt bra, så jag började bygga. Nu ser jag att det är farligt att ge klossar till höger och vänster från botten och mitten, tornet blir ihåligt och svagt. Jag försöker att inte låtsas om det. Jag har is i magen och ler ändå.
Jag kan bli rädd när folk kommer för nära, står och andas och puttar, petar och kollar läget. Men så länge tornet står upp så är jag glad, jag vet att alla torn svajar då och då, ibland får man be någon att hjälpa till att hålla i sitt torn. Men om mitt torn lutar samtidigt som Basses, då kan jag inte be honom komma och hålla i. Jag hjälper inte honom heller. För jag hörde en sån bra sak: Det man inte kan ge sig själv, kan man heller inte ge till andra. Om jag går och hjälper Basse, då rasar mitt torn och då orkar jag inte hålla i hans. Men om jag håller i mitt, även om hans rasar så kan jag gå och hjälpa honom att bygga upp sitt igen.
Ibland går jag till andras torn. Människor jag inte känner. Då är det jag som puttar lite på kanten och kollar läget. Det händer att det faller några klossar på baksidan när jag petar till. Då går jag iväg och låtsas som ingenting. Sedan mår jag helt dåligt för att jag rasat en bit av någons torn men inte bett om ursäkt.
Mitt liv och humör är som ett jenga. Ett torn. Jag blir rädd när det svajar.
Tornet blir högt. Jag är glad. Det är ett fint torn!
När någon ber mig om något, det är då klossarna från botten dras ut. Jag är bra på att ge. Och jag är bra på jenga. Så jag drar ut klossar från de ställen där det är stadigt och så.
Men mitt torn är inte stadigt. Det ser bara ut så. Jag ler och drar ut klossar så fort någon ber mig, men jag kräver inga klossar i genäld att lägga tillbaka på samma ställe. Resultatet blir att tornet svajar lite. Eftersom att jag fortsätter bygga klossar ovanpå, många fina klossar så att tornet blir högt högt med tyngdpunkten på toppen. Det är grunden som är lite kass.
För två och ett halvt år sedan rasade tornet. Jag fick bygga upp det igen. Med hjälp av Bisett och Basse fick jag upp det så att det stod igen. Så att jag kunde börja samla på gladklossarna igen. Jag tyckte att det stod rätt bra, så jag började bygga. Nu ser jag att det är farligt att ge klossar till höger och vänster från botten och mitten, tornet blir ihåligt och svagt. Jag försöker att inte låtsas om det. Jag har is i magen och ler ändå.
Jag kan bli rädd när folk kommer för nära, står och andas och puttar, petar och kollar läget. Men så länge tornet står upp så är jag glad, jag vet att alla torn svajar då och då, ibland får man be någon att hjälpa till att hålla i sitt torn. Men om mitt torn lutar samtidigt som Basses, då kan jag inte be honom komma och hålla i. Jag hjälper inte honom heller. För jag hörde en sån bra sak: Det man inte kan ge sig själv, kan man heller inte ge till andra. Om jag går och hjälper Basse, då rasar mitt torn och då orkar jag inte hålla i hans. Men om jag håller i mitt, även om hans rasar så kan jag gå och hjälpa honom att bygga upp sitt igen.
Ibland går jag till andras torn. Människor jag inte känner. Då är det jag som puttar lite på kanten och kollar läget. Det händer att det faller några klossar på baksidan när jag petar till. Då går jag iväg och låtsas som ingenting. Sedan mår jag helt dåligt för att jag rasat en bit av någons torn men inte bett om ursäkt.
Mitt liv och humör är som ett jenga. Ett torn. Jag blir rädd när det svajar.
Kommentarer:
Postat av: M
Jag stöttar gärna dit torn om du behöver....bara å peta å putta lite så kommer jag.
Trackback