resa bort till ingenstans
Verkar som om vi inte reser förrän lördag. Vilket betyder att jag kan ägna fredag till packning. Vilket betyder att jag plötsligt fick en eftermiddag imorgon när jag inte vet vad jag ska göra.
Jag vill träffa Misse innan jag åker. Verkar inte bli så. Ledsen?
Lite.
Pappsen ringde. Ville prata om mitt jobb. Jag hotade till slut med att lägga på. Och så skrek jag(!). Men han gav sig inte. Jag suckade och suckade och så pratade vi lite om annat, till slut styrde han likförbannat in mig på jobbet och jag spydde lite galla över energibovar och datasupporttekniker och nya kopiatorer och ännu fler energibovar och om icke-existerande arbetsmoral hos lågt begåvade kollegor. Sedan var han nog nöjd, för då blippbloppade han hejdå och vi lade på.
Det känns inte rättvist.
Jag tänker inte hänga upp mitt liv på saker som inte ger mig något. Fel. Jag tänker försöka att inte hänga upp mitt liv på saker som inte ger mig något. Men det är inte så lätt. Jag har gått hela mitt liv och gett till andra, tagit av mig själv så andra skall ha det bra. Jag är inte så himla bra på att ge till mig själv! Det är svårt. Jag tänker att min tid inte räcker till, till vaddå? Jag ger och ger varje dag, det är klart att inget blir kvar till mig. Jag tänker att jag får ta av de där jädra träningstimmarna och ge till mig. Min tid blir tiden på gymet. Jätteroligt. Haha.
Så trött. På allt. Less. Behöver uppmärksamhet.
Tänker att om man ska vara glad behöver man omge sig med glada människor. Just nu är det inte så gott om dem i mitt liv. Jag fick träffa Ma+E idag, det var bra. Jag har saknat tjejfniss. Men det var också allt på länge. På jobbet gnälls det så mycket att man bara vill stänga in sig. Hemma ... eeh ...
Jag behöver en rumskompis. Som är glad. Som tycker om mig. Jag behöver kramas i soffan. Varje dag. Nästan. Jag behöver semester. Innan jag går under. Kvävs i det där mörka jag får tillbaka av dem jag ger ljus till. Det var ett jävla prat om energier fram och tillbaka. Jag som egentligen bara vill prata om sand och sol.
Behöver sova nu. Behöver Misse-sällskap.
Är lite rädd att han skall försvinna.
Jag vill träffa Misse innan jag åker. Verkar inte bli så. Ledsen?
Lite.
Pappsen ringde. Ville prata om mitt jobb. Jag hotade till slut med att lägga på. Och så skrek jag(!). Men han gav sig inte. Jag suckade och suckade och så pratade vi lite om annat, till slut styrde han likförbannat in mig på jobbet och jag spydde lite galla över energibovar och datasupporttekniker och nya kopiatorer och ännu fler energibovar och om icke-existerande arbetsmoral hos lågt begåvade kollegor. Sedan var han nog nöjd, för då blippbloppade han hejdå och vi lade på.
Det känns inte rättvist.
Jag tänker inte hänga upp mitt liv på saker som inte ger mig något. Fel. Jag tänker försöka att inte hänga upp mitt liv på saker som inte ger mig något. Men det är inte så lätt. Jag har gått hela mitt liv och gett till andra, tagit av mig själv så andra skall ha det bra. Jag är inte så himla bra på att ge till mig själv! Det är svårt. Jag tänker att min tid inte räcker till, till vaddå? Jag ger och ger varje dag, det är klart att inget blir kvar till mig. Jag tänker att jag får ta av de där jädra träningstimmarna och ge till mig. Min tid blir tiden på gymet. Jätteroligt. Haha.
Så trött. På allt. Less. Behöver uppmärksamhet.
Tänker att om man ska vara glad behöver man omge sig med glada människor. Just nu är det inte så gott om dem i mitt liv. Jag fick träffa Ma+E idag, det var bra. Jag har saknat tjejfniss. Men det var också allt på länge. På jobbet gnälls det så mycket att man bara vill stänga in sig. Hemma ... eeh ...
Jag behöver en rumskompis. Som är glad. Som tycker om mig. Jag behöver kramas i soffan. Varje dag. Nästan. Jag behöver semester. Innan jag går under. Kvävs i det där mörka jag får tillbaka av dem jag ger ljus till. Det var ett jävla prat om energier fram och tillbaka. Jag som egentligen bara vill prata om sand och sol.
Behöver sova nu. Behöver Misse-sällskap.
Är lite rädd att han skall försvinna.
Kommentarer:
Trackback