Nu drömmer hon igen.
Mina vänner är bra.
Jag skulle gärna vilja hitta något som får mig på rätt kant igen. En hobby som ger mer än de intressen jag har idag. Det är inte lätt. Jag trodde att jag hade det jag ville ha i mitt liv men ändå känns det som om något viktigt saknas. Ett intresse. Något som får motivationen tillbaka. Jag känner den där i bakgrunden, den har bara gömt sig och vill inte komma fram fast jag lockar. Jag behöver något mer att locka med.
Jag har tänkt och tänkt och kommit fram till att jag ska klämma ur det här jobbet det jag kan utbildningsmässigt, försöka hinna redan den här våren att krama ur allt vad det har att erbjuda, sedan ska jag bege mig. Jag behöver plugga och hitta vad jag vill göra. Jag behöver läsa mer teknik och data, fysik, kanske mer språk. Men inte här. Inte i Göteborg.
Jag ska den här våren försöka pressa ur vad den här staden har att ge sedan ska jag så snart som möjligt ge mig uppåt. Norrut. Hemåt fast vidare.
För det här går ju inte. Jag kan inte bo här bara för att. Jag behöver nya marker, större marker. Lugnare vidder. Vidder för fan!!
Jag vill ha en farstu. Och en vedbod. Och så vill jag ha djur. Massor och mängder av djur.
Och ett gäng ungar som kan värma en på natten.
Sitta i skogen och lyssna på lugna trumpeter och gitarrer, tystnaden. Jag saknar tystnaden. Jag vill att stövlar ska vara mina favoritskor. Jag vill att kofta och långkalsonger ska vara de plagg jag använder flitigast. Jag vill kunna ringa hem och påminna om att släppa ut hästarna och in katterna.
Jag vill ha motorvärmare och snöskyffel. Jag vill ha veranda och grovingång. Jag vill ha långa tvättlinor ute på sommaren och en hammock vid vattnet och en vid huset. Jag vill ha renhudar i kökssoffan och fårullstofflor. Rikligt med plädar och en öppen spis.
Och en snöskoter.
Tänk om jag var tvungen att bo i stan resten av mitt liv, då skulle jag dö olycklig.
Jag skulle gärna vilja hitta något som får mig på rätt kant igen. En hobby som ger mer än de intressen jag har idag. Det är inte lätt. Jag trodde att jag hade det jag ville ha i mitt liv men ändå känns det som om något viktigt saknas. Ett intresse. Något som får motivationen tillbaka. Jag känner den där i bakgrunden, den har bara gömt sig och vill inte komma fram fast jag lockar. Jag behöver något mer att locka med.
Jag har tänkt och tänkt och kommit fram till att jag ska klämma ur det här jobbet det jag kan utbildningsmässigt, försöka hinna redan den här våren att krama ur allt vad det har att erbjuda, sedan ska jag bege mig. Jag behöver plugga och hitta vad jag vill göra. Jag behöver läsa mer teknik och data, fysik, kanske mer språk. Men inte här. Inte i Göteborg.
Jag ska den här våren försöka pressa ur vad den här staden har att ge sedan ska jag så snart som möjligt ge mig uppåt. Norrut. Hemåt fast vidare.
För det här går ju inte. Jag kan inte bo här bara för att. Jag behöver nya marker, större marker. Lugnare vidder. Vidder för fan!!
Jag vill ha en farstu. Och en vedbod. Och så vill jag ha djur. Massor och mängder av djur.
Och ett gäng ungar som kan värma en på natten.
Sitta i skogen och lyssna på lugna trumpeter och gitarrer, tystnaden. Jag saknar tystnaden. Jag vill att stövlar ska vara mina favoritskor. Jag vill att kofta och långkalsonger ska vara de plagg jag använder flitigast. Jag vill kunna ringa hem och påminna om att släppa ut hästarna och in katterna.
Jag vill ha motorvärmare och snöskyffel. Jag vill ha veranda och grovingång. Jag vill ha långa tvättlinor ute på sommaren och en hammock vid vattnet och en vid huset. Jag vill ha renhudar i kökssoffan och fårullstofflor. Rikligt med plädar och en öppen spis.
Och en snöskoter.
Tänk om jag var tvungen att bo i stan resten av mitt liv, då skulle jag dö olycklig.
Kommentarer:
Trackback