Vardagslycklig?!
Så efter två dygns molande, intensiv huvuvärk har jag äntligen vaknat igen.
Mycket på jobbet, kul men stressigt. Känner förkylningen i bakhuvudet men vägrar känna efter, inte nu, nästa vecka kanske.
Hypokondriker
Jag spenderade två nätter hos Misse, låg på hans soffa och muttrade. Sabla huvudvärk, gå över.
Till slut gick den över. Det var skönt.
Hur mår Sara nu då?
Jag tror att jag mår rätt bra, i grund och botten, jag känner mig sådär vardagslycklig, inget är egentligen speciellt svårt. Mer än att hitta motivationen. Det känns ändå bättre nu när jag börjar forma min framtid i huvudet. Jag har gått så länge (tja, hela mitt liv) och inte vetat vad jag vill egentligen.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag skulle vilja jobba med, men det är nog inte det allra viktigaste heller kanske. Det mesta kan man ju byta ut när man inte trivs med det längre.
Men jag vet hur jag vill bo. Jag vet vad jag behöver prioritera att införskaffa till mitt privatliv för att jag ska få ut mesta möjliga av det. Inte nu, förmodligen inte till sommaren eller hösten heller, men vad det lider. När det blir dags. Och det i sig gör att jag tills den stunden kommer kan stå ut här. Jag kände häromdagen för första gången på länge att jag längtade hem. Till min lägenhet. Det var en obeskrivligt skön känsla.
(Även om den inte är kvar just i skrivande stund)
Jag har i vilket fall något att längta efter, något att se fram emot. Och det betyder mycket.
Mycket på jobbet, kul men stressigt. Känner förkylningen i bakhuvudet men vägrar känna efter, inte nu, nästa vecka kanske.
Hypokondriker
Jag spenderade två nätter hos Misse, låg på hans soffa och muttrade. Sabla huvudvärk, gå över.
Till slut gick den över. Det var skönt.
Hur mår Sara nu då?
Jag tror att jag mår rätt bra, i grund och botten, jag känner mig sådär vardagslycklig, inget är egentligen speciellt svårt. Mer än att hitta motivationen. Det känns ändå bättre nu när jag börjar forma min framtid i huvudet. Jag har gått så länge (tja, hela mitt liv) och inte vetat vad jag vill egentligen.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag skulle vilja jobba med, men det är nog inte det allra viktigaste heller kanske. Det mesta kan man ju byta ut när man inte trivs med det längre.
Men jag vet hur jag vill bo. Jag vet vad jag behöver prioritera att införskaffa till mitt privatliv för att jag ska få ut mesta möjliga av det. Inte nu, förmodligen inte till sommaren eller hösten heller, men vad det lider. När det blir dags. Och det i sig gör att jag tills den stunden kommer kan stå ut här. Jag kände häromdagen för första gången på länge att jag längtade hem. Till min lägenhet. Det var en obeskrivligt skön känsla.
(Även om den inte är kvar just i skrivande stund)
Jag har i vilket fall något att längta efter, något att se fram emot. Och det betyder mycket.
Kommentarer:
Trackback