Soon to be
"Vad önskar du dig då?"
Det är nog den vanligast förekommande frågan den här veckan. Till vänner, familj och Misse har jag bara svarat kärlek. Jag önskar mig kärlek. Dels för att Ma & Pa ska till Australien och behöver slantarna själv, dels för att det är första året i mitt liv som jag faktiskt inte vill ha presenter.
Det är inte någon form av åldersnoja som ni kanske tror. Jag är snarare rätt glad att få klättra en pinne på stegen, 26 låter så mycket trevligare än 25. Just åldern 25 liksom skriker desperat krogliv i mina öron.
Jag försökte sömndrucket förklara för Misse igårkväll att jag inte vill ha presenter bara för att. Bara för att man fyller år liksom. Bättre att han köper en present en annan dag. För att han själv vill det, inte för att han måste. Det ligger mer i att jag vill få bekräftelse vilken dag som helst, inte så där på någon utsatt dag. Jag sade även att jag inte känner mig värdig. Kanske fel uttryck, men det är det närmsta jag kommer på. Som liksom knyter ihop det. Jag vill känna mig speciell och omtyckt även andra dagar. Räcker det inte med massa kramar och grattis på den dagen? Och så kan man få en bra present en annan dag, när man ändå inte får uppmärksamhet från någon annan? Det trillar ju säkert in några glada sms den dagen ändå.
Jag tycker att det skulle vara roligare att sprida ut presenterna.
Säg att man har 8 vänner, 3 familjemedlemmar och en karl. Det blir tolv. Då kan man få en liten present i månaden som gör en glad, istället för tolv krimskrams på samma dag. Det hade dessutom underlättat lite för dem som ska köpa presenter. Ofta kommer man (jag) ju på det lite sent, att någon fyller år, och så ska man vifta på stan och stressa fram något bra, funktionellt, orginellt och dessutom personligt, och såklart inte för dyrt. Och så står man där på kalaset. Presenterna på hög. Man håller lite vingligt i sin drink och hoppas att ingen annan köpt samma sak, eller, ännu värre, samma sak men finare modell eller bättre färg, som dessutom verkligen inte passar ihop med det man själv köpt. Present efter present öppnas under skratt och stoj. Man står där och ler lite ansträngt när personen i fråga öppnar paketen och utbrister glada utrop om att kommer du ihåg att jag önskade mig en sån här? Du är ju bäst! Och så minns man precis där och då att visst fan, hon/han tänkte ju köpa kakeldekor förra veckan, och det är inte dyrt, varför i helvete köpte jag inte kakeldekor istället för en jävla laserpekare, alla har ju laserpekare och glas och skålar till förbannelse. Och ingen kakeldekor packas upp utan en laserpekare och det blir helt tyst i lokalen.
En kram. Vilken fin, jag har alltid önskat mig en laserpekare. Och så läggs den i en garderob och ser inte dagens ljus förrän personen i fråga själv ska gå på kalas och har lite för bråttom för att hinna köpa en bra, funktionell, orginell och dessutom personlig present.
Skitgöra.
Jag önskar mig kärlek och kinderägg, och så kan man få bra uttänkta saker en annan gång, när polaren faktiskt hittat något på resan eller bara en tisdag på stan, en sån här skulle passa Sara så bra, hon kan få en sån nu istället för nån jävla blajig 26-års-present som hon ändå inte vill ha.
Har jag fel eller?
Det är nog den vanligast förekommande frågan den här veckan. Till vänner, familj och Misse har jag bara svarat kärlek. Jag önskar mig kärlek. Dels för att Ma & Pa ska till Australien och behöver slantarna själv, dels för att det är första året i mitt liv som jag faktiskt inte vill ha presenter.
Det är inte någon form av åldersnoja som ni kanske tror. Jag är snarare rätt glad att få klättra en pinne på stegen, 26 låter så mycket trevligare än 25. Just åldern 25 liksom skriker desperat krogliv i mina öron.
Jag försökte sömndrucket förklara för Misse igårkväll att jag inte vill ha presenter bara för att. Bara för att man fyller år liksom. Bättre att han köper en present en annan dag. För att han själv vill det, inte för att han måste. Det ligger mer i att jag vill få bekräftelse vilken dag som helst, inte så där på någon utsatt dag. Jag sade även att jag inte känner mig värdig. Kanske fel uttryck, men det är det närmsta jag kommer på. Som liksom knyter ihop det. Jag vill känna mig speciell och omtyckt även andra dagar. Räcker det inte med massa kramar och grattis på den dagen? Och så kan man få en bra present en annan dag, när man ändå inte får uppmärksamhet från någon annan? Det trillar ju säkert in några glada sms den dagen ändå.
Jag tycker att det skulle vara roligare att sprida ut presenterna.
Säg att man har 8 vänner, 3 familjemedlemmar och en karl. Det blir tolv. Då kan man få en liten present i månaden som gör en glad, istället för tolv krimskrams på samma dag. Det hade dessutom underlättat lite för dem som ska köpa presenter. Ofta kommer man (jag) ju på det lite sent, att någon fyller år, och så ska man vifta på stan och stressa fram något bra, funktionellt, orginellt och dessutom personligt, och såklart inte för dyrt. Och så står man där på kalaset. Presenterna på hög. Man håller lite vingligt i sin drink och hoppas att ingen annan köpt samma sak, eller, ännu värre, samma sak men finare modell eller bättre färg, som dessutom verkligen inte passar ihop med det man själv köpt. Present efter present öppnas under skratt och stoj. Man står där och ler lite ansträngt när personen i fråga öppnar paketen och utbrister glada utrop om att kommer du ihåg att jag önskade mig en sån här? Du är ju bäst! Och så minns man precis där och då att visst fan, hon/han tänkte ju köpa kakeldekor förra veckan, och det är inte dyrt, varför i helvete köpte jag inte kakeldekor istället för en jävla laserpekare, alla har ju laserpekare och glas och skålar till förbannelse. Och ingen kakeldekor packas upp utan en laserpekare och det blir helt tyst i lokalen.
En kram. Vilken fin, jag har alltid önskat mig en laserpekare. Och så läggs den i en garderob och ser inte dagens ljus förrän personen i fråga själv ska gå på kalas och har lite för bråttom för att hinna köpa en bra, funktionell, orginell och dessutom personlig present.
Skitgöra.
Jag önskar mig kärlek och kinderägg, och så kan man få bra uttänkta saker en annan gång, när polaren faktiskt hittat något på resan eller bara en tisdag på stan, en sån här skulle passa Sara så bra, hon kan få en sån nu istället för nån jävla blajig 26-års-present som hon ändå inte vill ha.
Har jag fel eller?
Kommentarer:
Trackback