SARIS DRÖMMAR

Det här med snyggdag är väl ett vansinnigt märkligt fenomen?

Jag tänkte på det nu efter fyra-fem fuldagar. En fuldag för mig är något helt värdelöst. Det enda som är bra med fuldagar är när de inte är i närheten.
Jag känner mig svullen och flottig, prickig och bullig. Fast mest tjock och vanskapt. När detta fenomen inträder blir jag lite tjurig och sluter mig för att inte vara irriterande och tjatig om hur tjock jag är och att ingen tycker om mig. Jag har själv nämligen väldigt svårt för just sådana kommentarer. Så det enda som händer är att humöret ändras och att jag gnäller lite på Misse att han måste tycka om mig. Givetvis gör han det, hela tiden, vilket är väldigt bra.

Sedan, efter flera dagars depression och nedstämndhet kommer den - snyggdagen.
Jag behöver faktiskt inte ens i den bemärkelsen vara snygg. Det räcker med en dag som denna, i jeans och slapp tshirt, håret på ända och snett lipgloss, jag är assnygg ändå. Även om jag var så trött imorse så jag trodde att jag vaknade upp och var död. Även om jag var så plutig och tjurig när jag kom till jobbet att till och med mina kunder möttes av morr. Någonstans mellan den icke-existerande frukosten och den efterlängtade lunchen kom den ändå, utstrålningen.
Märkligt, men ganska skönt.

Plötsligt jobbar jag bättre, är glada och vänligare mot kunderna än vanligt, lovar massor - och håller det! Snyggdagar är liksom helt nödvändigt för att jag ska komma ikapp här på jobbet!

Jag tänker att jag inte är ensam om detta fenomen, och min lösning är helt klart enkel. Vi måste ge varandra mer komplimanger. Hela tiden. Åt alla. Så att alla mår lite lite bättre och jobbar bättre och kanske kanske vågar älska tillbaka lite mer.

Mitt mission idag blir att säga något snällt till en främling.

Hjälp världen! Känn er snyggare och ge tillbaka! Fred på jorden!!