Åh, jag är inte stark!!
Och så var det måndag igen. Jag sade ju att det skulle gå fort.
Helgen ... en helg. Sovit när jag ville och ätit ... när jag varit hungrig.
Det är tungt i mitt huvud. Det har varit tungt i två veckor nu och kommer nog att vara tungt den här veckan också. Mycket mycket på jobbet och det går ut över privatlivet. När det går ut över privatlivet går det ut över jobbet och så blir det ännu tyngre. Jag förstorar upp småsaker och bygger strutsbon av små nästen. Hela tiden.
En vecka kvar till min första semestervecka. Jag vet inte egentligen varför jag ska vara ledig. Jag inbillar mig att jag kommer att försöka slappna av lite psykist och släppa lite på mina egna tyglar. Jag inbillar mig att jag kommer komma tillbaka efter en vecka som en ny person med energi och styrka. Jag inbillar mig att ett par dagar i leksand med lillebror kommer att hela mig.
Ärligt talat, jag vet inte ens var det kommer ifrån. Vi har ju pratat om det här förut, det gäller ju att laga källan till det onda, inte att sopa undan konsekvenserna.
Det gäller att stoppa flödet till det onda vattenfallet, inte att leda bort sjön därunder. Bla bla fla fla.
Roten till det onda.
Jag vet fortfarande inte riktigt var den sitter. Roten till det onda ligger gömd någonstans och jag vet inte var jag ska gräva. Den är nog inte så stor som jag tror (eftersom jag förstorar upp allt) och därför är den nog inte lätt att hitta.
Jag tror att jag gnäller, och jag gillar inte folk som gnäller, så därför försöker jag att inte gnälla. Istället gnäller jag lite för mig själv, och det är ju varken schysst mot Misse eller mot mig. När jag tänker efter. Men det är inte så lätt, jag är singel i tanken, har nog alltid varit. Lever efter mottot att ensam är stark, för jag tror på något absurt vis att jag är ensam. Fast jag har nog egentligen aldrig varit det - egentligen.
Fan vad jag är fånig, säger till andra att det är dags att ta sig i kragen och svälja vad de tuggar på när det egentligen är jag som sover med spända käkar och tuggar i sömnen.
Misse gör helt rätt i att väcka mig med handen runt underkäken och be mig lägga av. För det är vad jag borde göra. Jag borde tala om allt vad jag kommer på som stör mig, för rätt vad det är kanske roten till det onda ploppar ur käken och jag kan fortsätta med mitt liv som vanligt igen.
Jag borde gå till tandläkaren.
Helgen ... en helg. Sovit när jag ville och ätit ... när jag varit hungrig.
Det är tungt i mitt huvud. Det har varit tungt i två veckor nu och kommer nog att vara tungt den här veckan också. Mycket mycket på jobbet och det går ut över privatlivet. När det går ut över privatlivet går det ut över jobbet och så blir det ännu tyngre. Jag förstorar upp småsaker och bygger strutsbon av små nästen. Hela tiden.
En vecka kvar till min första semestervecka. Jag vet inte egentligen varför jag ska vara ledig. Jag inbillar mig att jag kommer att försöka slappna av lite psykist och släppa lite på mina egna tyglar. Jag inbillar mig att jag kommer komma tillbaka efter en vecka som en ny person med energi och styrka. Jag inbillar mig att ett par dagar i leksand med lillebror kommer att hela mig.
Ärligt talat, jag vet inte ens var det kommer ifrån. Vi har ju pratat om det här förut, det gäller ju att laga källan till det onda, inte att sopa undan konsekvenserna.
Det gäller att stoppa flödet till det onda vattenfallet, inte att leda bort sjön därunder. Bla bla fla fla.
Roten till det onda.
Jag vet fortfarande inte riktigt var den sitter. Roten till det onda ligger gömd någonstans och jag vet inte var jag ska gräva. Den är nog inte så stor som jag tror (eftersom jag förstorar upp allt) och därför är den nog inte lätt att hitta.
Jag tror att jag gnäller, och jag gillar inte folk som gnäller, så därför försöker jag att inte gnälla. Istället gnäller jag lite för mig själv, och det är ju varken schysst mot Misse eller mot mig. När jag tänker efter. Men det är inte så lätt, jag är singel i tanken, har nog alltid varit. Lever efter mottot att ensam är stark, för jag tror på något absurt vis att jag är ensam. Fast jag har nog egentligen aldrig varit det - egentligen.
Fan vad jag är fånig, säger till andra att det är dags att ta sig i kragen och svälja vad de tuggar på när det egentligen är jag som sover med spända käkar och tuggar i sömnen.
Misse gör helt rätt i att väcka mig med handen runt underkäken och be mig lägga av. För det är vad jag borde göra. Jag borde tala om allt vad jag kommer på som stör mig, för rätt vad det är kanske roten till det onda ploppar ur käken och jag kan fortsätta med mitt liv som vanligt igen.
Jag borde gå till tandläkaren.
Kommentarer:
Trackback