Hantera. Gör det bara.
Jag vet inte riktigt hur...
Jag har glömt bort hur man hanterar sitt liv. Hantera, ett lätt ord med svår betydelse. Hur hanterar man erbjudanden på jobbet om större ansvar? Hur hanterar man sina funderingar kring boende och bas? Hur ska jag hantera vad som säjs och tänks kring mig?
Ibland tror jag att hela världen kretsar kring mig. Vi gör nog alla det från tid till otid.
Jag talade med MrGreen och Elbil om det igår, tanken kom fram att om man är tillräckligt tjock så kanske man kan få världen att kretsa kring sig, om man blir så ofantligt tjock så att man får en egen dragningskraft, att man blir så tjock att man blir helt magnetisk.
Men annars kretsar inte världen kring någon annan än de man bryr sig om och värdesätter.
Så borde det åtminstånde vara.
Så hur kommer det sig att jag blir självisk ibland? Hur kommer det sig att man tror att allt handlar om mig och bara mig och inget annat har någon betydelse? Att mina problem är störst i hela världen?
Sedan går jag och lider över mina stora stora problem i det tysta, för man vill inte gnälla, vill inte klaga. Det som kommer ut ur munnen bagatelliserar problemen och man kan skratta lite åt dem tillsammans med någon annan, för den har också små värdsliga problem, fast inuti honom/henne är det ju deras problem som är de största i hela världen.
Så när jag går där, och skrockar lite ansträngt åt situationen på jobbet, undrar jag i det tysta hur i hela fucking världen jag ska hantera situationen på riktigt.
Eftersom jag inte törs lägga fram strulet för någon annan, så får jag inga bollar tillbaka. Inga sköna inputs om hur jag ska lösa det. För jag kan inte ta upp det på ett vettigt sätt, eftersom den jag pratar om det med, också har världens största problem, och det är inte de problemen jag vill diskutera idag.
Så jag sitter här själv, med ett fånigt leende och bagatelliserade trubbel, som gör lite ont inuti.
Hur hanterar man det?
Jag har glömt bort hur man hanterar sitt liv. Hantera, ett lätt ord med svår betydelse. Hur hanterar man erbjudanden på jobbet om större ansvar? Hur hanterar man sina funderingar kring boende och bas? Hur ska jag hantera vad som säjs och tänks kring mig?
Ibland tror jag att hela världen kretsar kring mig. Vi gör nog alla det från tid till otid.
Jag talade med MrGreen och Elbil om det igår, tanken kom fram att om man är tillräckligt tjock så kanske man kan få världen att kretsa kring sig, om man blir så ofantligt tjock så att man får en egen dragningskraft, att man blir så tjock att man blir helt magnetisk.
Men annars kretsar inte världen kring någon annan än de man bryr sig om och värdesätter.
Så borde det åtminstånde vara.
Så hur kommer det sig att jag blir självisk ibland? Hur kommer det sig att man tror att allt handlar om mig och bara mig och inget annat har någon betydelse? Att mina problem är störst i hela världen?
Sedan går jag och lider över mina stora stora problem i det tysta, för man vill inte gnälla, vill inte klaga. Det som kommer ut ur munnen bagatelliserar problemen och man kan skratta lite åt dem tillsammans med någon annan, för den har också små värdsliga problem, fast inuti honom/henne är det ju deras problem som är de största i hela världen.
Så när jag går där, och skrockar lite ansträngt åt situationen på jobbet, undrar jag i det tysta hur i hela fucking världen jag ska hantera situationen på riktigt.
Eftersom jag inte törs lägga fram strulet för någon annan, så får jag inga bollar tillbaka. Inga sköna inputs om hur jag ska lösa det. För jag kan inte ta upp det på ett vettigt sätt, eftersom den jag pratar om det med, också har världens största problem, och det är inte de problemen jag vill diskutera idag.
Så jag sitter här själv, med ett fånigt leende och bagatelliserade trubbel, som gör lite ont inuti.
Hur hanterar man det?
Kommentarer:
Trackback