Hela Dagen
Jag hör på radio. Hela dagarna hör jag på radio.
Webb-P3 ligger och surrar bakom min skärm från att jag kommer tills jag går hem.
Pojkar och flickor sjunger sina sånger och tanterna och gubbarna pratar om roliga och intressanta saker.
Men jag lyssnar inte
Jag har en sådan mellanvecka. Jag jobbar jättedåligt och surfar mest. Äter lite knasigt, för jag är hungrig hela tiden. Längtar efter en massa vardagliga saker som jag börjar ta för givet. På det viset att jag förväntar mig att dessa saker skall finnas i mitt liv, men helst på ett skönare sätt eller kanske oftare. Jag längtar efter Misse på dagarna, och efter hästarna. Jag vill inte jobba, jag vill vara ledig och rida, hela tiden. Och när jag inte rider så vill jag mysa under täcket med Misse. Det har varit lite dåligt med bara mys på sistone men förhoppningsvis blir det bättre nu när vi köpt ett täcke som vi båda kan vara under utan att svettas ihjäl. Jag vill gärna vara med honom så mycket. Tycker om honom, fast olika. Inte alls på samma sätt som för ett år sedan (såklart, för då var vi inte ihop), inte alls på samma sätt som för ett halvår sedan, inte ens likadant som för ett par månader sedan, det liksom ändras det där. Det hade jag glömt. Tagit för givet kanske. Gör vi inte alla det? Tar saker för givet? Jag tror att allt är ok om jag bara gör som vanligt. På jobbet. Hemma. Ute. Jag behöver inte förändras, anstränga mig mer. Som att bara ta ett personligt rekord i tresteg. Sedan är man klar liksom. Helt galet. Om man inte anstränger sig, då förfaller det. Vad det än är. Om jag inte jobbar på det, då försvinner det. Man behöver mata det. Klappa det och ta hand om. Bara för att hålla det vid liv! Vill man sedan att det ska växa, då behöver man anstränga sig ÄNNU mer! Jag har lite glömt bort det. Men det kanske är för att det är en sån knasig mellanvecka. Där inget händer. (för att jag inte anstränger mig?)
Jag dricker vatten och kissar ut det.
Hela dagarna.
Undrar om kroppen tar upp något av det?
Eller om det bara rinner rakt igenom.
Webb-P3 ligger och surrar bakom min skärm från att jag kommer tills jag går hem.
Pojkar och flickor sjunger sina sånger och tanterna och gubbarna pratar om roliga och intressanta saker.
Men jag lyssnar inte
Jag har en sådan mellanvecka. Jag jobbar jättedåligt och surfar mest. Äter lite knasigt, för jag är hungrig hela tiden. Längtar efter en massa vardagliga saker som jag börjar ta för givet. På det viset att jag förväntar mig att dessa saker skall finnas i mitt liv, men helst på ett skönare sätt eller kanske oftare. Jag längtar efter Misse på dagarna, och efter hästarna. Jag vill inte jobba, jag vill vara ledig och rida, hela tiden. Och när jag inte rider så vill jag mysa under täcket med Misse. Det har varit lite dåligt med bara mys på sistone men förhoppningsvis blir det bättre nu när vi köpt ett täcke som vi båda kan vara under utan att svettas ihjäl. Jag vill gärna vara med honom så mycket. Tycker om honom, fast olika. Inte alls på samma sätt som för ett år sedan (såklart, för då var vi inte ihop), inte alls på samma sätt som för ett halvår sedan, inte ens likadant som för ett par månader sedan, det liksom ändras det där. Det hade jag glömt. Tagit för givet kanske. Gör vi inte alla det? Tar saker för givet? Jag tror att allt är ok om jag bara gör som vanligt. På jobbet. Hemma. Ute. Jag behöver inte förändras, anstränga mig mer. Som att bara ta ett personligt rekord i tresteg. Sedan är man klar liksom. Helt galet. Om man inte anstränger sig, då förfaller det. Vad det än är. Om jag inte jobbar på det, då försvinner det. Man behöver mata det. Klappa det och ta hand om. Bara för att hålla det vid liv! Vill man sedan att det ska växa, då behöver man anstränga sig ÄNNU mer! Jag har lite glömt bort det. Men det kanske är för att det är en sån knasig mellanvecka. Där inget händer. (för att jag inte anstränger mig?)
Jag dricker vatten och kissar ut det.
Hela dagarna.
Undrar om kroppen tar upp något av det?
Eller om det bara rinner rakt igenom.
Kommentarer:
Trackback