SARIS DRÖMMAR

När chefen slutar blir det KAOS. Tror alla. Jag med, ungefär.
Men inte lika mycket som de andra.

Det verkar som om de inte litar på sig själva, eller mig.
Som om det blir ett nerköp, att jag stannar som mamma på kontoret.

För det är en sån samling människor, som behöver en mamma.
Sköta sig själv är svårt, ta beslut är svårt.

Det tycker jag med, men vi har faktiskt en pappa också.
Som äger företaget.

De blir som rädda fågelungar.
Sprider ut vingarna efter marken under mig och väntar på mat.

Kuttrar och vurmar efter uppmärksamhet.
Hjälp mig.

Liksom.

Men det som svider mest, är att jag bara är andrahands-mamma för dem.
Nu när riktiga mamman lämnat boet.

Det finns en jag tycker om.
En fågelunge matar jag.

Hon blir större och starkare. Och säkrare i sig själv.
Och det gör jag bara för att de andra ungarna redan är stora.
De behöver ingen mat, för de borde ha lärt sig flyga för länge sedan.
Innan jag ens började jobba här.

Men de kuttrar ändå, och gör sig små och hjälplösa.
Hjälp mig, se på mig, hjälp mig.

Patetiskt.
Vuxna människor.