Inget är på riktigt.

Jag berättade för Helena om det "nattliga besöket" förra veckan. Hon tog upp det på meditationen, hennes ledare sade att han aldrig känt något liknande, att den kraft som följt mig hela livet är något som är helt unikt. Han/hon har aldrig varit på jorden som människa, och kraften är kanske 5000 år gammal.
Första reaktionen: Yeah Right.
Nästa reaktion: Wohoo!! En egen Daimon!
Jag gillar tanken på en följeslagare i obestämd form som följer mina steg. Som i äventyrliga TV-spel ungefär. Jag vet ju att jag har någon med mig, någon som gillar att åka bil.  Någon som har varit lite rastlös och otålig de senaste åren, gått vid fotändan av sängen och muttrat. Någon form av totemväsen eller skyddsängel kanske. Jag har ingen aning. Men lite tryggare känner jag mig allt med ett sjukt gammalt kraftväsen, mer än nån gammal tant som går igen.

Sokrates nämnde en gudomlig inre röst som han tog hjälp av vid livsval. Han ansåg att daimonen voro det högre jaget eller människans skyddsande.

Jag måste googla vidare lite på det här nu.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback