Död, döende, dött.
Jag har varit på kanske fyra begravningar i hela mitt liv.
Varav en var en dubbelbegravning.
Men Dennis begravning i fredags var överlägset den mest befolkade begravning jag någonsin attenderat. Även om jag faktiskt hade trott att det skulle vara mer folk. Fler amerikanare med luddiga säten. Men mycket blommor var det. Så många buketter till en person som inte orkade mer.
Jag kör in på parkeringen vid kyrkan.
Vågar först inte kliva ur bilen. Kedjeröker två cigaretter och kollar sminket. Hjärtat bankar så hårt, att jag tror mina ben kommer sjunka ihop under mig om jag reser mig upp. Hur kommer det bli med Misse. Kommer han prata med mig, och isåfall om vad. Nej, det är klart vi kommer prata med varandra, brevet han skrev var ju inte elakt någonstans, så även om han är arg, så kommer han att vara lugn och säga hej. Vi kommer inte att ha några diskussioner idag, vi ska ju på begravning.
Det var en fin ceremoni.
Jag har inte gråtit så på någon tidigare begravning. Det gick åt servett efter servett, tårarna slutade ändå inte rinna. När vi var framme vid kistan hulkade jag till lite så det ekade i hela Ytterby Kyrka, det var bara så känslosamt, min hand flög upp över min mun och jag sökte Glenns axel men den försvann liksom åt vänster tills han fattade och lade armen om.
Jag hinner inte många meter innan jag ser Glenns bil, med Misse i. Hjärtat slår, Svärmor vinkar. De vänder och parkerar, jag står still på svajiga ben. Misse ut först, kastar en blick åt mitt håll, går. Jag vet inte om jag ska ropa efter honom eller inte. Svärmor kommer. Kramar. Jag säger att jag är ledsen för att jag inte ringt. Hon kramar mer och säger att det är lugnt. Vi går mot kyrkan, Hon säger att vi ska sitta ihop, hela familjen.
Det var nämligen så.
Att fram tills jag stod där vid kistan, så grät jag bara över Misse. Inte över Dennis. Så när jag plötsligt stod där med alla blommor så tätt inpå, kändes det som om alla rosor överföll mig och först då förstod jag, att han är död. Dennis är död, och vi är på hans begravning.
När vi kommer in i kyrkan försvinner tryggheten, alltså svärmor, och Glenn går för att hälsa på någon. Vilket lämnar mig och Misse ensamma, vi blir visade till en plats ganska långt fram. Så vi sätter oss. Misses ben går sådär fort up och ner, som om han lyssnade på en väldigt bra låt fastän det var helt tvärtom. Ger mig inte ens en blick. Jag frågar om han inte ens tänker se på mig. Då gör han det. Som om jag var någon helt okänd. Länge. Jag viskar så tyst att det nästan inte hörs, att jag saknar honom. Han svarar inte. Byter plats när de kommer och sätter sig ytterst. Alphavilles Forever Young börjar spelas i högtalarsystemet. Då kommer tårarna.
---
Efter ceremonin står vi utanför kyrkan ett tag.
Sedan går allt så fort.
Vi går till bilarna.
Kramas.
Jag ser hur Mises mun rör sig.
Men jag hör inte.
Jag bara gråter.
Han skriker.
Jag skriker tillbaka.
Gråter.
Allt går så fort.
Jag har svårt att minnas.
Sedan kramas vi plötsligt.
Jag gråter hela tiden.
Han lägger sin hand om min hals.
Kramen är så varm.
Men obekväm för mig som sitter.
Det gör ont i nacken.
Jag kan inte andas.
Vill inte släppa kramen.
Får en puss.
Gråter.
Åker.