5-3 till landet
Sent igår kväll när jag klättrat upp i sängen för att sova kom regnet, strax efter midnatt. Ett mjukt regn som knappt hördes mer än som ett sus utanför det öppna fönstret. Jag låg länge och bara lyssnade på regnet, med lite för många fantasier för att kunna somna. Jag spann vidare på tankarna och nästan drömde i vaket tillstånd. Skapade situationer och händelser med levande bilder. Jag låg så, i halvsömn, länge. Plötsligt skär ett ljud genom luften. Från ingenstans kom blixtnedslaget. En skarp smäll, följd av ett rungande mullrande. Jag vände mig inte ens i sängen, men väntade på katternas reaktion. Ingen. De är så vana med regn och åska från skogen, ingen av dem reagerade mer än att vända sig lite, byta ställning. Fy fan vad skönt det är, att det inte blir kalabalik för lite åska.
Vad jag skulle komma till är detta:
Hade jag legat så, i huset i skogen, och hört en smäll av den kalibern, så hade jag genast börjat prova lampor, gått upp för att se så att inget brann, eller att något smällt sönder. När det kom en sådan smäll, brukade det betyda att strömmen gått. Minst. Här i stan, ligger jag lugnt kvar och räknar iskallt med att det är ok, att någon åskledare tagit smällen.
Ett poäng till stan.
Efter smällen låg jag kvar i sängen och lyssnade efter åskan. Inte ett ljud. Jag inbillade mig en liten stund att sängen gungade som om vi vore på havet, men inte ens det fanns på riktigt.
Jag är inte längre rädd för åskan.