What a parse.
Vilken pärs.
Har precis träffat Misse för första gången på väldigt (väldigt) länge.
Så många tårar, de är inte slut än. I bilen på väg hem kunde jag inte torka fler, för det började liksom svida under ögonen. Jag har så svullna ögon nu, att jag har ungefär halva synfältet kvar. Ett par myggbett fick jag på köpet också.
Men det var bra.
Tro det eller ej.
Det är nämligen såhär:
Jag anser (kanske måste anse) att det finns två olika Misse. Den ena är den jag blev kär i. Han är underbar. Pratglad, rolig och omtänksam. Den Misse försvann till förmån för den andra Misse. Den andra Misse är egoistisk och missunnsam. Den andra Misse beter sig illa och skiter i vilket. Det var den andra Misse jag lämnade i påskas, i tron om att inget någonsin skulle kunna ändras. Det var förstås inte bara den andra Misse, men han blev så framträdande ibland, att jag helt enkelt inte pallade mer.
Idag fick jag träffa den första Misse. Den Misse som pratar med mig, kommunicerar och ser på livet med öppna ögon. Som vi har pratat med varandra ikväll, har vi nog inte gjort sedan ... 2009 i vilket fall. Och som det kändes. I hela kroppen. Herrejistanes vad jag har saknat den där första Misse. Den Misse jag älskade älskar kommer att älska. Han berör mig verkligen - fortfarande.
Vilken pärs.
Har precis träffat Misse för första gången på väldigt (väldigt) länge.
Så många tårar, de är inte slut än. I bilen på väg hem kunde jag inte torka fler, för det började liksom svida under ögonen. Jag har så svullna ögon nu, att jag har ungefär halva synfältet kvar. Ett par myggbett fick jag på köpet också.
Men det var bra.
Tro det eller ej.
Det är nämligen såhär:
Jag anser (kanske måste anse) att det finns två olika Misse. Den ena är den jag blev kär i. Han är underbar. Pratglad, rolig och omtänksam. Den Misse försvann till förmån för den andra Misse. Den andra Misse är egoistisk och missunnsam. Den andra Misse beter sig illa och skiter i vilket. Det var den andra Misse jag lämnade i påskas, i tron om att inget någonsin skulle kunna ändras. Det var förstås inte bara den andra Misse, men han blev så framträdande ibland, att jag helt enkelt inte pallade mer.
Idag fick jag träffa den första Misse. Den Misse som pratar med mig, kommunicerar och ser på livet med öppna ögon. Som vi har pratat med varandra ikväll, har vi nog inte gjort sedan ... 2009 i vilket fall. Och som det kändes. I hela kroppen. Herrejistanes vad jag har saknat den där första Misse. Den Misse jag älskade älskar kommer att älska. Han berör mig verkligen - fortfarande.
Vilken pärs.
Kommentarer:
Trackback