SARIS DRÖMMAR

Lämnade in kattrackarn till veterinären idag. Hon avrådde avlivning och ville gärna kolla upp mer noga vad katten lider av. Jag har alltså bytt veterinär, till det bättre, skulle man kunna säga. Så kanske han inte ska dö ändå.

Så nu är han där i nån slags bur och blir omhändertagen, och jag sitter hemma och känner mig mer ensam än jag trodde var möjligt. Tårarna är nära hela tiden, varför vet jag inte, men det är så  t y s t  här. Trots TV och stereo och mätt mage är jag rastlös och nervös och snudd på neurotisk. Jag kan inte sitta stilla och tror att jag behöver någon som håller om, håller fast, kanske bältar mig tills jag somnar. Det är precis den här anledningen som nära pojkvänner är till för, nära tjejvänner har jag en handfull som jag skulle kunna ringa, men var är nära pojkvännerna när de behövs? Var är den där starka som kan hålla ner mig mot golvet så jag får gråta och skrika lite? Som inte blir rädd när jag flippar ur för första gången sedan tonåren? Jag tror förstås inte att jag kommer flippa ur, men ett par starka axlar att luta sig emot behövs ibland. Luta pannan mot ett bröst och sucka lite, vara svag.

Ibland behöver jag någon som är stark så jag kan få vara svag.