dumma dumma
Jag tycker att det här är svårt. Det är svårt att ta beslut och stå fast vid dem. Nu har jag alltså -krasst sett- köpt en lägenhet bakom min pojkväns rygg. Han känner sig lurad, och jag förstår honom. Jag som alltid har varit så mån om att få honom att sätta sig in i min situation borde väl kunnat hantera detta snyggare. Men nu har jag alltså hanterat detta osnyggt. Inte med någon form av ironi, utan helt enkelt sant. Jag skäms.
Jag gör inte såhär. Jag pratar igenom saken med alla inblandade ordentligt. Men nu gjorde jag visst helt tvärtom den här gången, ljög och duperade, stängde in mig och sade ingenting förrän det var försent, och då får jag glatt krypa ur mitt gömställe med svansen mellan benen.
Gudars, det känns helt konstigt, som om det inte var jag som gjorde allt det här, som om det var någon annan, vars skinn jag nu måste rädda. Helt orättvist.
Vem är jag?