end of an era

Så jag valde att lämna honom.
Gud, det var nog något av det svåraste jag behövt göra.
Men nu var det enbart för omsorg om min egen framtid.
Jag var helt enkelt tvungen. För min egen skull.

Jag kommer däremot få leva med hur klumpigt jag skötte det denna gång, de senaste två-tre veckorna har verkligen inte varit de stunder jag kan vara mest stolt över...
Men nu är det gjort.

Misse har reagerat dramatiskt, och gör det fortfarande. Själv känner jag ett oerhört lugn i själen, som man gör när man gjort något som är rätt. Det känns såklart sorgligt och stundom rent fördjävligt, men i det stora hela, väldigt bra. Jag är mest ledsen för hans skull.

Ska till Emil på fest imorgon, hoppas på sovplats så jag kan supa ur lite ont.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback