fjädrar i magen ger hönor i huvudet.
Så jag ringde in C och bad henne åka med mig hem. Jag hade sån fete-ångest inför bytesvecka med nytt brev från Misse. Fredag eftermiddag, solen skiner och det är sommar. Jag plockar upp henne i Stenungsund, hon ska direkt till jobbet efter uppdraget. Jag åker bakom henne hela vägen till huset, och tur var väl det, annars hade jag inte svängt in på grusvägen utan fortsatt tillbaka till Göteborg.
Luften står stilla och fåglarna är som galna. Det luktar regn i luften och gräset är nyklippt. Jag skickar in C för att hämta och läsa brevet före mig. Jag pallar inte. Grät i bilen sista biten och har lite tjut i öronen av alldeles för hög musik. Jag hör henne fnissa i sovrummet. "-Det här kan du läsa, det är snällt!" Hon ler och ger mig brevet, jag vet inte vad jag ska tänka. Jag var så rädd, och hade byggt upp en stor höna för vad det skulle innehålla, allt i onödan.
Jag är så himla glad för min vän C, hon ställer verkligen upp när det behövs. Även om det inte var något, så stannar hon länge efteråt och gör sig säker på att jag är ok innan hon åker till jobbet. Hon är verkligen fantastisk, helt underbar.
Den positiva tonen i brevet gör att helgen hemma blir skön och avslappnad, jag kan verkligen fokusera på flyttpackning och rensning, istället för att gå och grubbla, som förra hemmaveckan. Det blir liksom inget gjort då. Nu har jag ändå fått rensat jättemycket, två säcker med pryttel som ingen vill ha, inte ens loppisvärdiga saker. Jag är på god väg! Äntligen!