natt till tisdag.
"Ja, det är en speciell sorts fågel, den sitter aldrig på samma plats två gånger" säger fågelskötaren och matar de små liven med nektar ut pyttesmå hinkar. Vi står i en lummig konstgjord skog och ser på fåglarna. De är flera hundra och trängs på grenarna i det stora fågelhuset. Jag undrar hur fåglarna kan veta var de har suttit tidigare, och hur lång tid det tar innan de inte har några platser kvar att sitta på, och de måste flyga omkring tills de dör av utmattning. Jag förstår att de sitter blick stilla på sin gren, att de måste vara noga innan de flyger iväg, för då har de ju förbrukat ännu en plats i den lilla djungeln som är deras hem.
Vi står i ett gigantiskt fjärilshus som är utformat som en stor vit fågelbur i stora komplex. Vi står på övervåningen vid ena gaveln, och hela denna del är vigd åt de märkliga små fåglarna. jag ser mig omkring och försöker klura ut vad som finns i resten av byggnaden, när jag viker undan lövverket ser jag en rund bur som når över både under- och övervåningen. Jag går fram till den och ser ner mot golvet. I den buren står en gigantisk panda. Den är säkert tjugo meter hög och har det lite trångt i sin bur. När den står på golvet når den ändå upp till mig med sitt huvud och står med ena tassen mot en gren i taket. När pandan ser mig börjar den gunga och dansa lite. Vid närmare eftertanke är det en koalabjörn, den verkar byta skepnad då och då.
Vi går mot gaveln på huset, det är misstänkt likt lustiga huset på Gröna Lund när vi går mot väggen, den delen när man ska åka flygande mattan ner. I golvet rinner en bäck genom ett snirkligt mönster. Där står en viking som frågar om vi vill ta kanalbåten ner. Såklart vill vi det! Det är jag, min bror, min far och farfar som ska vidare ner. Båtarna är så smala, så vi tar varsin superstor barkbit att åka på, med en stav för att styra och ta fart. Jag åker ner efter min bror, bäcken rinner liksom ner på undervåningen genom den smala gången.
Min bräda går av, och jag spänner dem runt mina fötter likt snöskor för att ta mig vidare upp igen. Trappstegen är sådär knasiga som i lustiga huset och svåra att gå på, ungefär här halkar min farfar efter, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag ska fram, och först! Det verkar vara en sorts tävling.
---
Anna Von Hausswolff "Track Of Time" som ett soundtrack i bakgrunden. Jag har precis gått upp, har bara trosor och en ljus fleecejacka på mig, öppen. Jag hör att en bil svänger in på uppfarten, så jag smiter in i garderoben, tanken är att jag ska klä på mig, men som vanligt hittar jag något annat att göra precis före. Jag ser katternas transportburar och tänker att jag måste ställa två till Misse, jag behöver ju inte fem! Sedan blir jag förbryllad, vi ska ju inte ens ha fem, vi ska ju bara ha två, jag har inte köpt fler än två?!
Jag tar två burar och går ut ur garderoben, då ser jag Misse stå lutad mot pelaren på altanen, han ser trumpen ut och glor på mig genom fönstret. Jag fryser till is, står där i hallen med transportburarna och den öppna fleecejackan och vet inte vad jag ska tänka. Först blir jag arg. Det är min vecka. Han ska inte vara här, speciellt inte en tidig vardagsmorgon. Anna Von Hausswolff sjunger "you keep it all the tiiime" och jag vet att Misse har nya flickan med sig. Känner hennes närvaro bakom hörnet, och blir ännu argare, det var faktiskt han som sade att vi inte skulle ta med våra nya till huset, till vårt gemensamma boende. Det var hans regel, och jag har följt den. Hur har han mage att ta hit henne, utan att varsko mig! Jag står ju halvnaken i hallen med håret på ända.
Plötsligt står vi båda i hallen. Han står på knä framför mig och gråter mot min mage. Jag gråter också.
---
Vi är i Falun. Det är vinter och sådär fint gult ljus ute, snön ligger som fetvadd längs gatorna och det är lite dimmigt. Jag ska lämna av Misse vid bussen. Bilden som visas är han under täcket, nedbäddad upp till hakan, han är torr och varm och ser på mig. Jag försöker blinka bort bilden där jag sitter i bilen i det gula ljuset. De säger på radion att bussen till Kode är indragen, att han inte kan gå av på sin hållplats. Men jag har redan lämnat av honom och är på väg hem genom Falun. Jag kör förbi åsgatan som har stora blå hus jag inte känner igen, de är vackra.
Jag kör över parkeringen vid Hotel Bergmästaren när jag vaknar.
Vi står i ett gigantiskt fjärilshus som är utformat som en stor vit fågelbur i stora komplex. Vi står på övervåningen vid ena gaveln, och hela denna del är vigd åt de märkliga små fåglarna. jag ser mig omkring och försöker klura ut vad som finns i resten av byggnaden, när jag viker undan lövverket ser jag en rund bur som når över både under- och övervåningen. Jag går fram till den och ser ner mot golvet. I den buren står en gigantisk panda. Den är säkert tjugo meter hög och har det lite trångt i sin bur. När den står på golvet når den ändå upp till mig med sitt huvud och står med ena tassen mot en gren i taket. När pandan ser mig börjar den gunga och dansa lite. Vid närmare eftertanke är det en koalabjörn, den verkar byta skepnad då och då.
Vi går mot gaveln på huset, det är misstänkt likt lustiga huset på Gröna Lund när vi går mot väggen, den delen när man ska åka flygande mattan ner. I golvet rinner en bäck genom ett snirkligt mönster. Där står en viking som frågar om vi vill ta kanalbåten ner. Såklart vill vi det! Det är jag, min bror, min far och farfar som ska vidare ner. Båtarna är så smala, så vi tar varsin superstor barkbit att åka på, med en stav för att styra och ta fart. Jag åker ner efter min bror, bäcken rinner liksom ner på undervåningen genom den smala gången.
Min bräda går av, och jag spänner dem runt mina fötter likt snöskor för att ta mig vidare upp igen. Trappstegen är sådär knasiga som i lustiga huset och svåra att gå på, ungefär här halkar min farfar efter, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag ska fram, och först! Det verkar vara en sorts tävling.
---
Anna Von Hausswolff "Track Of Time" som ett soundtrack i bakgrunden. Jag har precis gått upp, har bara trosor och en ljus fleecejacka på mig, öppen. Jag hör att en bil svänger in på uppfarten, så jag smiter in i garderoben, tanken är att jag ska klä på mig, men som vanligt hittar jag något annat att göra precis före. Jag ser katternas transportburar och tänker att jag måste ställa två till Misse, jag behöver ju inte fem! Sedan blir jag förbryllad, vi ska ju inte ens ha fem, vi ska ju bara ha två, jag har inte köpt fler än två?!
Jag tar två burar och går ut ur garderoben, då ser jag Misse stå lutad mot pelaren på altanen, han ser trumpen ut och glor på mig genom fönstret. Jag fryser till is, står där i hallen med transportburarna och den öppna fleecejackan och vet inte vad jag ska tänka. Först blir jag arg. Det är min vecka. Han ska inte vara här, speciellt inte en tidig vardagsmorgon. Anna Von Hausswolff sjunger "you keep it all the tiiime" och jag vet att Misse har nya flickan med sig. Känner hennes närvaro bakom hörnet, och blir ännu argare, det var faktiskt han som sade att vi inte skulle ta med våra nya till huset, till vårt gemensamma boende. Det var hans regel, och jag har följt den. Hur har han mage att ta hit henne, utan att varsko mig! Jag står ju halvnaken i hallen med håret på ända.
Plötsligt står vi båda i hallen. Han står på knä framför mig och gråter mot min mage. Jag gråter också.
---
Vi är i Falun. Det är vinter och sådär fint gult ljus ute, snön ligger som fetvadd längs gatorna och det är lite dimmigt. Jag ska lämna av Misse vid bussen. Bilden som visas är han under täcket, nedbäddad upp till hakan, han är torr och varm och ser på mig. Jag försöker blinka bort bilden där jag sitter i bilen i det gula ljuset. De säger på radion att bussen till Kode är indragen, att han inte kan gå av på sin hållplats. Men jag har redan lämnat av honom och är på väg hem genom Falun. Jag kör förbi åsgatan som har stora blå hus jag inte känner igen, de är vackra.
Jag kör över parkeringen vid Hotel Bergmästaren när jag vaknar.
Kommentarer:
Trackback