Välkommen mörker.
Hösten stormar in, vi ställde om klockorna och det blev mörkt. Jag åker kollektivt till jobbet och halkar på alla våta ruttnande löv. När jag går förbi hundarnas rastgård blandas den jordiga doften av löv med gammal ammoniak och jag kniper ihop näsan. Jag lyssnar på höstig deppig akustisk musik blandat med SR Dokumentärer och jättegamla sommarpratare och önskar att solen skulle kika fram lite oftare, helst kring halvåtta på morgonen genom spårvagnsfönstret. Jag tänker att hela världen hade förvandlats till en super8film om solen kom fram, resan hade gått lite fortare som tiden gör på gammal film och jag hade lutat pannan mot fönstret och blundat mot den korniga solen. Istället sitter jag där och ser ut på den ljusnande mulna himlen och trummar med foten mot spårvagnsgolvet, helt oromantiskt och vardagligt. Dropparna på rutan förvanskar de tråkiga byggnaderna till barbapapahus fast uppochner och allt är precis som vanligt. Fast höst. Jag suckar.
En bekant och hans band Oakred får sätta stämningen idag:
En bekant och hans band Oakred får sätta stämningen idag:
Kommentarer:
Trackback