lite tunnhårig va?
Jag satt på ett ganska ... avslappnat sätt i någon slags fåtölj med träarmatur.
Jag hade lite för korta shorts och en vit t-shirt som halkat upp över magen.
Mina fötter var uppe på något slags bord som var belamrat med prylar.
Väggarna i rummet var täckta av mörkt grön väv, och på dem satt saker uppsatta.
Mässingssaker, och gamla kartor. En barometer. En sextant kanske.
Framför mig satt en man i smutsig vit skjorta och visade olika slags tidsskivor, sätt att hålla ordning på tiden förr i tiden. Det var runda skivor med pilar och längs kanterna ett spår som en träkloss åkte i, så kunde man liksom föra runt klossen till den tidpunkt man ville hålla koll på. Oerhört avancerat.
Bredvid mig satt en annan man i blå skjorta, kanske något slags urtvättad jeansskjorta. Han satt med ryggen mot mig, snett framför min stol. Hans hår var grått med svarta stråk. Han verkade lite förlägen och kanske lite efter. Han vände på huvudet och såg på mig. Blicken for ner mot min exponerade mage innan han vände sig om mot tidsskivemannen igen. Mannen med tidsskivorna var helt uppslukad av sin egen berättelse och visade flera olika skivor samtidigt. Nästan for med händerna över dem och högg fast i än den ena, än den andra och snurrade på träklossarna nästan maniskt långsamt för att förtydliga hur exakta de var.
Plötsligt vände sig mannen i blå skjorta om igen mot mig och frågade tyst:
"Den där aluminiumsaken i din mage... för det är aluminium va?"
Jag såg att han tittade på min piercing i naveln, fastän han försökte titta ner i golvet.
Han mötte aldrig min blick. Huvudet vänt mot mina fötter, men blicken fast.
"Det är faktiskt rostfritt stål" sade jag försiktigt, som för att inte skrämma mannen.
"Den tillhör någon va? En Chayenneindian kanske." Och så vände han sig om igen.
Nästan trumpet, för att den aldrig skulle kunna bli hans.
Han skulle aldrig få äga mig, kände han på sig.
Och av någon anledning blev jag ledsen.
För hans skull.
Jag hade lite för korta shorts och en vit t-shirt som halkat upp över magen.
Mina fötter var uppe på något slags bord som var belamrat med prylar.
Väggarna i rummet var täckta av mörkt grön väv, och på dem satt saker uppsatta.
Mässingssaker, och gamla kartor. En barometer. En sextant kanske.
Framför mig satt en man i smutsig vit skjorta och visade olika slags tidsskivor, sätt att hålla ordning på tiden förr i tiden. Det var runda skivor med pilar och längs kanterna ett spår som en träkloss åkte i, så kunde man liksom föra runt klossen till den tidpunkt man ville hålla koll på. Oerhört avancerat.
Bredvid mig satt en annan man i blå skjorta, kanske något slags urtvättad jeansskjorta. Han satt med ryggen mot mig, snett framför min stol. Hans hår var grått med svarta stråk. Han verkade lite förlägen och kanske lite efter. Han vände på huvudet och såg på mig. Blicken for ner mot min exponerade mage innan han vände sig om mot tidsskivemannen igen. Mannen med tidsskivorna var helt uppslukad av sin egen berättelse och visade flera olika skivor samtidigt. Nästan for med händerna över dem och högg fast i än den ena, än den andra och snurrade på träklossarna nästan maniskt långsamt för att förtydliga hur exakta de var.
Plötsligt vände sig mannen i blå skjorta om igen mot mig och frågade tyst:
"Den där aluminiumsaken i din mage... för det är aluminium va?"
Jag såg att han tittade på min piercing i naveln, fastän han försökte titta ner i golvet.
Han mötte aldrig min blick. Huvudet vänt mot mina fötter, men blicken fast.
"Det är faktiskt rostfritt stål" sade jag försiktigt, som för att inte skrämma mannen.
"Den tillhör någon va? En Chayenneindian kanske." Och så vände han sig om igen.
Nästan trumpet, för att den aldrig skulle kunna bli hans.
Han skulle aldrig få äga mig, kände han på sig.
Och av någon anledning blev jag ledsen.
För hans skull.
Kommentarer:
Trackback