SARIS DRÖMMAR

Så det kanske blir Visby ändå.
Jag som hade lagt ner drömmarna helt och hållet, börjar nu hoppas igen. Fröken C som skulle lägga pengarna på bröllopsresa, har nu en blivande äkta hälft som fått jobb och inte kommer få ledigt i sommar. Så nu kollar vi priser på flyg/båt ändå. Och ingen blir lyckligare än jag om vi kommer iväg på roadtrip till Gotland i augusti.

Och som vanligt i stan hinner klockan gå långt innan jag ligger under täcket. Dagen var så bra, och så lång, att jag inte hann med alls. Jag hann med så mycket och ändå ingenting. Idag har jag till exempel inte jobbat, inte diskat, inte ringt bilmekkaren, inte ätit frukost, inte pratat med bror, inte tvättat bilen, inte ... ja.

Däremot har jag varit på Ullas begravning idag. En fin ceremoni som passade henne, men sjuukt långdragen och entonig präst. Beethovens Moonlight Sonata som sista framträdande på piano förlöste tårarna, det var lite svårt innan. Jag hade helt enkelt inga tårar med mig hemifrån idag. Försökte pressa fram några för syns skull innan vi skulle gå fram till kistan, det måste ha sett oerhört roligt ut när jag försökte, det enda jag lyckades med var att få magen att knorra som en V8 eftersom jag glömt äta frukost. Men organisten lyckades alltså precis innan vi skulle gå ut ur kyrkan, till den melodin behövde jag visst inte ens anstränga mig.

Eftermiddagen spenderade jag i Stenungsund. Vi var en snabbis till stallet och pussade hästar, jag hade tofflor genom hela hagen (note to self: dont do that again) och hoppade mellan bajshögar och lerkokor. Hästapållar har verkligen en lugnande inverkan på min själ. Det är så mycket värt med bara några minuters beröring. Måste tillbaka och rida ut - snart.

Väl hemma hos RB har jag dammsugit spotify efter nice pianomusik, fyller dock inte playlisten så fort som jag vill. Jag är tydligen sjukt kräsen även om jag är helt ny inom genren. Jag är uppe i 52 tracks, men vill gärn ha kring 600 innan jag är nöjd. Dessvärre kryllar det av hårda pianofingrar och massproducerade covers som inte tilltalar mitt flicköra. Just ikväll snöade jag in på Yann Tiersens Tabarly och hade svårt att byta, resten verkar ju suga pung. Vad hände med känslighet och egna kompositioner? Vart fan börjar jag leta?

Så jag vill inte riktigt avsluta dagen ännu. Blodcirkulationen är på topp och lyssnarörat inställt.

Dessutom är sängen fortfarande ruggigt tom.

Vilken dag sedan!
Jag har liggsår på vänster höftkam och revbensspjäll efter en hel dag i sängen framför datorn, eftersom datorn står på bordet på vänster sida säng. Sådan dag kan man unna sig efter jobbhelg i tyskland. Jobbhelg med självförvållat 7 h sömn och många fler timmars nöjen...

Efter landgång åkte vi till jobbet för att dumpa väskorna, jag skjutsade hem Elisabeth och dumpade mina väskor och all öl hos RB där jag ska bo denna vecka, sedan ringde mamma och moster för de var på Gbg järnvägsstation i en timme så jag åkte givetvis dit och kramades lite. Något trött. Nariga läppar och mjuka knän. CocaCola i mängder och sedan hem. Hemma en timme, promenera till pizzerian för mat, hem igen och sedan äntligen dusch och pyamasbyxor. Sedan har jag fan knappt rört mig.

Saknar sällskap i sängen, det är tomt.
RBs hund Movitz kom nyss och tillfredsställde mitt behov av en andra andning i rummet, han är i skrivande stund på god väg att knuffa mig ur sängen fast han är liten som en killing, men jag njuter av att han äntligen tyr sig till mig. Och för att vara ärlig, jag saknar verkligen sällskap i sängen. 4 år med Misse, och alla nätter han var borta - fyra katter. Jag vänjer mig fort, och sover inte alls bra ensam.

Jag får köpa en sån uppblåsbar man tror jag, som kan bo här hos RB de nätter som är kvar före flytt. Nu är det 32 dagar kvar till övertag av nycklar, och kanske lika många innan sakerna är på plats. Det är många ensamna nätter... Alltså sjukt äckliga liggsår om datorn ska vara min enda räddning.

Kiel-helg.
Det gick bra, trots sjukt dålig organisation från min sida.
Det blev en rörig resa, och det var mitt fel.
Jag är ju ansvarig och kan inte skylla på någon...

Rent privat var det en toppen resa.
Jag sov väldigt lite och drack alldeles lagom.
Fick fjärilar i magen som jag blandade ihop med kissnödighet.
Och skrattade.

Jag behöver fler fjärilar i magen, det var länge sedan nu.

Det var en tung vecka. Ett litet återfall med aggressioner som avslutning.
Jag har i vilket fall fått tummen ur och börjat packa inför flytt, även om det än så länge går sådär.

Kielhelg snart, om ungefär en timme.
Gud har sett till att skydda mig med hjälp av både mens och munsår, så det dåliga humöret verkar vara räddat. Det vore ett under om jag hade haft kul denna helg. Jag får trösta mig med shopping. Jag har sett ut en klänning, ett par shorts (ja alltså några stycken), solglajjer och pumps. Längtar lite.

Så nu har jag försökt äta en kebab i pitabröd för att mätta magen, den var inte så god som jag föreställt mig, så halva ligger kvar här på skrivbordet och gapar mot mig. Kebabremsorna ligger ut som tungor ur gapet och hånar mig. Jag skiter i det här nu.

10 Steg för att få Lilla Röd genom besiktningen:

1. Byt ut två sommardäck från olagliga till lagliga
2. Mecka ut den trasiga bulten ur höger framhjul
3. Laga höger framdörr så den går att öppna
4. Blås ur låsmekanismen till bakluckan så den slutar krångla
5. Städa bilen invändigt
6. Tvätta bilen utvändigt
7. Kolla alla underliga vätskor, fyll på vid behov
8. Kolla alla lampor, byt ut vid behov
9. Kolla varför Lilla Röd gnäller när man svänger långsamt
10. Genomför en motortvätt

Jag har maj månad på mig. Det känns än så länge helt lugnt, även om jag vet att några dagar/veckor går väldigt fort. Lilla Röd blev i vilket fall väldigt glad för nya framtofflorna, de är i lagom storlek, det gillar Lilla Röd. Ett steg i taget.

Jag blev utan dator i några dagar. Skärmen på min arbetsdator började pulsera i vitt och till slut så syntes inget mer än stora vita åskmoln på den. Den funkade i dockan några dagar till, men till slut ville den inte ens starta. Idag kom den tillbaka från avvänjningskliniken och jag blev så glad. För jag är visst en liten teknikråtta trots allt, har väldigt svårt att klara av mitt arbete och liv utan burken. En bonus är att de har rensat fläkten, så vips är datorn tyst, även under tungt arbete.

Till råga på allt annat så kom jag hem till en närmast tom bostad i lördags, och ett lite ... opersonligt brev från Misse (som om vi inte känt varandra ens, än mindre bott ihop 4 år). Det verkar som om han just nu använder huset som en krigszon, och gör allt han kan för att straffa mig. Tar upp märkliga saker att klaga på, som om jag inte alls samarbetar med hela upplösningen. Inte en tanke på att han kör omkring gratis i min bil till exempel. Jag blev förstås ledsen och arg på hur han beskriver sin ilska, och fick någon form av ångestattack som jag i efterhand tror bara är aggression på hans envishet och egoism. Jag liksom började koka i huvudet och grät och tuggade fradga. Blev lite less helt enkelt. Utnyttjade en livlina = ringde en vän som fick hjälpa mig ur knipan.

Så nu undrar jag hur jag ska hantera hela situationen. Ska jag sänka mig til hans nivå och gnälla om småsaker? Kräva tillbaka bilen pronto? Neka honom de räkningar jag brukar betala mer än honom? Jag undrar hur han kan tänka att han får bete sig hur som helst bara för att jag lämnade honom. Eller kanske jag är lite orättvis, han beter sig ju inte "hur som helst". Det känns mer överlagt än sinnessjukt. Men i vilket fall inte helt rättvist.

Det känns som om han packat för att inte vara där alls, även om vi sagt varannan vecka. Han har ju inget kvar framme att sysselsätta sig med när han ska var där? Så jag undrar om han kanske bara kommmer hem sent på kvällarna för att sova där? Jag lider med katterna, alla fyra var såå glada när jag kom hem, jag möttes av fyra springande katter från olika håll som kom för att möta mig, de struntade i att de inte var vänner egentligen utan låg i en hög på mig alla fyra och kurrade. Och så har det varit sedan i lördags. De har alla väldigt svårt att lämna mig och vill knappt gå ut. Så antingen saknar de mig väldigt mycket, eller så saknar de närhet. Jag hoppas på det första, vill inte tro att de försummas under Misses veckor. Det tror jag inte heller, men det känns så himla konstigt att till och med hans katter är så sällskapssjuka mot mig.

För att sammanfatta, jag är sjukt förvirrad. Har aldrig varit med om en liknande situation, att bli straffad för något jag inte gjort, få mentalt pisk för att jag inte längre älskar någon som borde veta hur han behandlat mig. Det hela känns mycket märkligt.

Kära dagbok.
Igår hade jag en riktig fittdag, jag var trött och på dåligt humör hela dagen.
Min rumskompis/hyresvärd försökte allt vad han kunde att lätta upp mitt humör, på alla sätt han kunde tänka sig, dessvärre så spädde han bara på mitt dåliga humör med alla sina försök, det blev flertalet gånger värre när han bara försökte vara snäll. Jag blev visst irriterad på prick allt igår.

Jag försökte muntra upp mig med mat, åt en hel pizza med kanter och allt, all pizzasallad, en halv burk bea och toppade det hela med säkert en halvliter cocacola, inget hjälpte. Det enda humörhöjande efter den måltiden var att jag inte fick ont i magen.

Om det var PMS, kunde jag skylla på hormonerna, men det var nog inte det.

Jag känner efterdyningarna idag, han råkade låsa in mig imorse och fick sig en känga per telefon när jag inte kom ut. Såklart kom jag ju ut till slut, men jag hann bli irriterad, och han hann bli rädd och skamsen.

Tur att Elisabeth är här idag, hon har den skönaste inverkan på min personlighet!
Speciellt när vi nu ska fortsätta med den förbenade inventeringen...
Ny dag, nya tag.

Vaknade av syrsorna. Ett ilsket knirkande från vardagsrummet. Kissnödig. Medeltid och fylla i hela kroppen. TrixMartin låg på marken, för att han var trött. Jag stod med Klinga och Ronnie och jag tror vi drack öl. Klockan var 3 minuter i midnatt, och det var sådär somrigt ljust ute. Ronnie frågade om jag inte behövde lägga pengar på bilen, det var ju böter efter midnatt. Visst fasen, mot skolbyggnaden.

Stengolv. Jag smög in i deras sovrum. Så tyst jag kunde. Dörren var så tyst, och jag också. Letar efter Shellkortet, Basse börjar gny och vända sig i den enorma himmelssängen, jag stelnar till. Helya vaknar av Basses ljud. Svullen, rufsig, nyvaken, vill somna om. Basse yrar och frågar viskande vad jag gör där? Jag har en ölburk i handen, viskar till svar att jag söker parkeringspengar. I ett skutt är Basse uppe och påklädd, medan Helya sträcker ut sig som en katt över sängen. Vi lämnar henne och går ut. Basse går bakom mig. Festar ni? Jag vill vara med! Jag suckar lite, men är glad att han är vaken. Glad att han hänger med, mig. Vi möter upp de andra, och jag vaknar.

Är så kluven till Medeltidsveckan, jag vill, men vill inte.

Det tog ungefär 6 minuter efter gårdagens inlägg innan chefen ringde mig.
Nästan så jag tror att han håller koll på bloggen och uppdaterar varje jämn minut.
Han lugnade mig lite och sade att jag egentligen bara behöver försäkra mig om att vi räknat rätt.
Och frågade hur det gick, lite avmätt.
Då sade jag det konstigaste, att han inte skulle fråga.
Fast det var det jag ville hela tiden.
Men jag sade det med en suck.
Jag är så gnällig.

Det är svårt med inventering.
Utan ekonomutbildning!
Hon som hade hand om vår ekonomi har dött.
Och vikarien landar i skrivande stund i grekland.
Solsemester.

Ja, jag hade också hellre åkt till Grekland än att försöka få ihop det här.
Det är ju sjukt svårt att sätta sig in i allt som ska göras.
Som om det inte var nog liksom, med sorg, och att vi bara är två här.
Chefen har inte ens ringt för att kolla hur vi har det.
Jag tror vi känner oss lite bortglömda.

Vem får allt skäll om det blir fel?
Skäll för att det blir jättefel i bokföringen.
Jo, jag.
Jag som inte ens har utbildning.
Jag som bara halkade in i skiten.

Den här veckan suger det att ha den här platsen.

Inventering.
Detta satans påhitt.

Antingen är vi bortskämda/dumma i huvudet, eller så har ingen kollega utanför vårt hus någon aning om hur drygt det är. Hur mycket skräp och junk det finns innanför de här väggarna. För stöd, det är obefintligt. Trots att vi förlorat en kollega i veckan, alltså dött, och hennes man som också är vår kollega såklart inte är här. Vi har ringt in varje ledig vikarie, men inte alla kan ju finnas på plats all den tid vi behöver.
Jag tänker inte säga vem eller vilka utanför huset som inte samarbetar, men det svider.

Egentligen tycker jag att det är ganska roligt. Eller åtminstone rogivande. Att knäppa igång freestylen och bara räkna. Tippar, lacker, pulver, tvålar, penslar, mallar, filar, oljor, lotions, scruber, buffers, masker, allt det som behöver föras ner på papper. Det är helt lugnt jobb, ingen pratar, alla jobbar.

Måste tillbaka nu.

Helgen gick sådär.
Eller fredag och lördag gick som en dans och var hur mysiga och givande som helst.

Men söndag = däckbytardag:
Jag åker till lille-Dennis för att få hjälp. Projektet börjar bra i och med att min baklucka visst fungerar igen, vilket gör att jag får in däcken i bilen. Sedan väl på plats är ju allt bara trevligt som det är hos familjen Bra.
Dåligheterna börjar när domkraften liksom viker sig och släpper ner bilen fast inte däcket är på än. Dennis är så liten, så det blir extra roligt när han svär, även om det känns lite bättre nu när rösten är på plats.
Vi får låna en annan typ av domkraft av grannens pappa.
Däck 1 på plats.
Vi får upp humöret lite, eller iallafall jag.
Sedan drar Dennis sönder en mutter i hålet, så en plutt är kvar och muttern utanför.

Morr.

Vi blir i vilket fall klara efter mycket om och men, byte av domkraft en sisådär 23 gånger, svordomar, skratt och suckar. Sedan på kvällen åker jag för att fylla på luft i däcken, kan ju inte åka runt med 1,5 kg som jag tror att det är. Så jag åker i epa-fart till lilla edet. Inte en enda mack har visst öppet en söndagkväll kring 20. Och när en mack stänger, tar de in luftmackapärerna. Jag kollade varenda jävla mack i hela stan, alla hade stängt, eller inte ens hade sånt luft/vattenskåp.
Rasta har öppet, och luft/vattenskåp! Jag pustar ut och parkerar, innan jag ser lappen:
"Luftskåpet trasigt"

Jag dör litegrann och åker hem.

Inte riktigt min dag.
Ringer söta C och frågar hur hon mår, missfall på g.
(alltså, suprast lativ på död, nu är det verkligen nog)
Skönt ändå att prata lite, hon är min räddning i allt det här!

Så kommer jag till jobbet idag, måndag, inventeringsvecka, stress, graviditetsaggressioner, kommunikationsfel, morr, trasiga datorer etc. etc.

Loggar in på Facebook, och får beskedet att PG friat till Malin.
Det räddar hela min dag, gud så glad jag blir av lite kärlek :)

Stort grattis till er båda, jag älskar er <3

Här kommer lite bilder från nya lyan, stilen som säljaren har överensstämmer inte riktigt med min, så det kommer bli en del förändringar. Loftsängen har jag redan nämnt, men i princip alla väggar kommer få lite uppmärksamhet i form av färg, tapeter etc.

Vi får se hur mycket jag orkar måla själv redan innan jag flyttar in, men tanken är att alla väggar/byggnationer ska vara klara före inflytt.

Vardagsrummet




Vardagsrummet




Sovrummet (golvet <3)




Köket/Hallen




Matplats i köket




Badrummet (med tvättpelare!)

Min kollega Ulla gick bort idag kring 15 efter kort men hård kamp mot cancer.
Det känns sådär med all död runt omkring oss.
Efter den här begravningen får det vara nog.