SARIS DRÖMMAR

Jag har två gator nära mig där jag kan parkera min bil.
På den ena gatan är det P-förbud torsdagar jämn vecka kl 02-07.
På den andra gatan är det P-förbud onsdagar udda vecka kl 08-10.

Jag klantar mig hela tiden.
Jag kan inte tro att det är sant när jag kommer ut onsdag udda vecka (idag) och jag ser att jag parkerat på den andra gatan, inte den första som jag trodde. Jag var lite sen eftersom min katt spyr och skiter blod, och jag var såklart tvungen att torka och ge medicin trots att jag redan var sen. Så jag kommer ut tio över åtta och får alltså stå bredvid och se på när P-vakten skriver ut ännu en gul lapp till mig.

Sedan börjar jag gråta, som den tjej jag är.

Slutet av augusti och tydligen även september kommer nog att gå till historien som de ekonomiskt värsta veckorna i mitt vuxna liv. Jag har helt enkelt inte råd att betala. Och då handlar det inte om att jag måste ge upp något roligt jag tänkt unna mig, utan det jag måste ge upp efter morgonens incident är inte bara busskort och mat den här månaden utan även min stolthet, för nu ligger jag på minus. Och måste låna pengar. Igen. Ännu mer pengar. Vilket betyder att även nästa månad kommer bli sjukt jobbig. Och så jävla gott är det inte med blodpudding varje dag. Man blir dessutom väldigt hård i magen. Men nu har jag alltså två månaders hård mage att se fram emot. För att jag är klantig. Så jävla klantig.

Sent igår kväll när jag klättrat upp i sängen för att sova kom regnet, strax efter midnatt. Ett mjukt regn som knappt hördes mer än som ett sus utanför det öppna fönstret. Jag låg länge och bara lyssnade på regnet, med lite för många fantasier för att kunna somna. Jag spann vidare på tankarna och nästan drömde i vaket tillstånd. Skapade situationer och händelser med levande bilder. Jag låg så, i halvsömn, länge. Plötsligt skär ett ljud genom luften. Från ingenstans kom blixtnedslaget. En skarp smäll, följd av ett rungande mullrande. Jag vände mig inte ens i sängen, men väntade på katternas reaktion. Ingen. De är så vana med regn och åska från skogen, ingen av dem reagerade mer än att vända sig lite, byta ställning. Fy fan vad skönt det är, att det inte blir kalabalik för lite åska.

Vad jag skulle komma till är detta:
Hade jag legat så, i huset i skogen, och hört en smäll av den kalibern, så hade jag genast börjat prova lampor, gått upp för att se så att inget brann, eller att något smällt sönder. När det kom en sådan smäll, brukade det betyda att strömmen gått. Minst. Här i stan, ligger jag lugnt kvar och räknar iskallt med att det är ok, att någon åskledare tagit smällen.
Ett poäng till stan.

Efter smällen låg jag kvar i sängen och lyssnade efter åskan. Inte ett ljud. Jag inbillade mig en liten stund att sängen gungade som om vi vore på havet, men inte ens det fanns på riktigt.

Jag är inte längre rädd för åskan.

Igår var jag brudtärna på C+Hs bröllop. Jag var även vittne och fick skriva under på att jag hört dem båda säga ja till varandra. Det var en så fin ceremoni.

Jag hade skrivit ett långt tal som jag tänkte hålla, men när jag väl stod där, någon meter från C så klarade jag inte av det. Jag skakade i hela kroppen för att det var så känsloladdat och jag fick inte fram orden. Inte för att det är jobbigt att prata inför alla människor, utan för att säga alla de där sakerna till henne. När hon satt där, redan med tårar i ögonen. Så det fick bli bara slutet. Dock var det väldigt uppskattat, från många i församlingen.

Festen var grrrrym och vi dansade länge i lokalen som tids nog fick en temperatur på strax över 50 grader, så dansgolvet var tomt långa stunder, folket flyttade ut och dansade på grusgången där det gick att andas utan att det kliade på hela kroppen.

Jag träffade och pratade länge med ett skägg som jag träffat förut, kanske en ny vän, Gud vet.

Det var fantastiskt.