SARIS DRÖMMAR

Jag vaknade med en märklig känsla i kroppen.
(som så ofta när jag vaknar direkt ur en dröm)

Vi var i Falun, i en park, på fest. Känslan bland människorna var så mycket död, sådär mycket sorg att allt slår över och man inte kan vara ledsen mer. Som i "Pestens Tid", alla har förslorat många, man känner få som överlevt.

Vi var på den där festen i parken, jag och tonårsgrannen Lillstrumpa. Jag kände mig inte delaktig i feststämningen, så jag åkte till hans lägenhet. När jag satt i bilen så såg jag gravstenar överallt, men inte på ett otäckt vis, utan mer fint, med blomstergirlanger och vackra tyger. Det var så lite plats i skogen (grusvägen vid huset) så det stod gravstenar till och med i mitten av vägen, mellan filerna liksom. Det var trångt att köra och jag blev ledsen i magen av all död. Tygerna och girlangerna var djupt röda och ljuset var gult, väldigt mycket Mexico över det hela.

När jag kom till Lillstrumpas lägenhet (som för övrigt var mormors gamla) så tog jag av mig lite kläder, det var så varmt. Så jag stod där i lägenheten i BH och kjol, och tänkte börja packa mina saker inför flytten. Det stod några kartonger framme, men jag hann knappt börja innan det knackade lätt på dörren. Först tänkte jag inte öppna, det var ju för det första inte ens min lägenhet, och så hördes knackningarna knappt. Men jag stod stilla en stund och lyssnade, och så slog det mig, att människor i sorg kanske inte bankar på grannars dörrar, så jag gick ändå och öppnade.

Där stod en man med skägg, som jag kände igen. Jag tror han är skådis på riktigt, men i drömmen var han granne. Han undrade var alla var, om jag visste var alla människor gått? Det stod en liten klunga i trapphuset, och fler var på väg ut genom en annan dörr. Jag svarade mannen att de är i den där parken som jag inte minns vad den heter, den bredvid gamla posten, du vet? Plötsligt såg jag Misse komma ut genom den där dörren mittemot Lillstrumpas, han såg mig inte, höll på att sätta upp håret. Jag såg hans nacke och baksidan av öronen, en så bekant syn, och jag blev helt paralyserad. Jag har ju lovat att hålla mig undan, men här är det svårt, i samma trapphus. Jag tappar tråden med grannen och fortsätter förklara helt galet om den där parken, grannen frågar något men jag hör inte vad han säger. Jag ser ner i tröskeln och försöker hitta ord igen.

Plötsligt far det till i trapphuset, mannen är borta och jag ser hur Misse knuffar in någon i trappräcket ett par gånger, mumlar och skriker Hur fan kan du prata med den där jävla FITTAN?! Jag blir orolig för grannen som nu plötsligt är Janne från skogen, de andra gör inget för att stoppa skedet och allt jag kan tänka är att nu bryter Misse ryggen av Janne. Och sedan är Misse plötsligt i dörrposten där jag står. Han är mycket längre än jag trodde. Hur kan jag känna kärlek i det här ögonblicket? Jag känner hans doft, han står så nära att jag känner värmen från hans kropp. Han ser mig i ögonen och säger något som jag inte minns när jag vaknar, men jag känner hur kinderna blossar och jag vet inte hur jag ska reagera, stirrar ner i golvet. När jag ser upp igen känner jag inte igen honom, han är 80-talsbrun och har blonderat hår. Det kanske inte ens är han längre. Jag tar ett djupt andetag och skäller personen ur lägenheten. All ilska och frustration bara väller ur mig, som en jättespya, dörren går igen och jag vaknar.

I juli kan man bada varje dag. För nu är sjön jämnvarm, trots enstaka regnväder och kyliga dagar, så håller vattnet sig varmt. Man kan bada morgon som kväll, dag som natt. Jag försöker bada minst en gång per dag, gärna två eller tre.

I rödvattnet kan man vada ut till en ö, det är några sumpiga meter i knädjupt vatten för att ta sig dit, men sedan är det värt det! Tillräckligt avskiljt för att näcka, tillräckligt högt för att inte behöva ta i så man fiser när man ska dyka, tillräckligt djupt för att kunna fara som en pil genom vattnet, och tillräckligt rent och klart vatten för att man ska kunna fnittra och hicka av kallsupar utan att vara orolig.

Jag tar med mig schampoo och balsam och dyker mig ren.
Jag tar med mig min bästis och hennes hund och simmar som en tant.
Jag tar med mig tonårspojkarna, låtsas att jag är hälften så gammal som jag är och fulhoppar hela kvällen.
Jag åker själv, i smyg, övar på att vara ensam och njuter av vattnets rörelser mot min hud.

Nu är det ungefär fyra och en halv timme kvar tills jag vadar ut till ön igen.

Vid huset som jag snart ska flytta från finns en sjukt stor Rhododendron vid parkeringen. Den är egentligen två buskar, för den delar sig i två färger, en cericerosa och en som går mer åt ljust lila. Den är väldigt vacker när den står i full blom. När man går förbi den så låter den som ett elskåp, det hummar i hela busken som om den nynnar med djup basröst. Humlorna har fått bebisar och busken sjuder av insekter som vill åt de härliga blommorna. Häromdagen kom en humlebebis och landade på min bara fot. Den var lika liten som min lillfingernagel och såg mjuk och söt ut. Den flaxade lite med sina nya vingar ett par sekunder, sedan flög den vidare tillbaka mot busken.

Jag kommer sakna landet.

Inatt igen grät Misse. Jag undrar varför han gråter i mina drömmar, det är verkligen inte meningen att han ska vara ledsen, jag vill ju bara att han ska vara glad. Den här gången läste han mitt brev som jag skrev igår, sedan var han inte arg längre bara ledsen, och kom till mig och vi sade att vi älskar varandra och jag satt i hans knä och vi grät båda två och det var liksom ett superskönt avslut. Det kanske är det jag behöver - ett avslut.
Fast brevet han läste inatt var knappt ens likt det jag skrev på riktigt.
Jag vill inte vara osams. Jag orkar inte mer, han är för viktig.

Sedan räddade jag en snigel på väg in till jobbet. För att öka karman och hoppas på framgång i livet.