SARIS DRÖMMAR

Jag vet att jag inte uppdaterat på ungefär hundra år, men här är faktiskt en del av det som gjort mig väldigt glad sen senast, håll till godo:

Jo, det går bra. Nya jobbet går än så länge fint, det har gått en hel vecka och en ny har just börjat. Det svåraste hittills är hela den här grejen att vara ny, jag vill så gärna vara bra och effektiv redan. Jag förstår ju att det är okej att jag inte är självgående och fantastisk redan, men det är svårt ändå. Att gå från en arbetsplats där jag kunde i princip allt till att komma in på en där jag egentligen borde kunna det mesta men ändå måste fråga om saker som egentligen har helt självklara svar. Det känns pinsamt och lite nedslående, även om jag egentligen vet att jag har fel. Jag vill vara bra med detsamma. Jag gör allt jag blir tillsagd och mer därtill, men det går inte tillräckligt fort. Jag vill ha tillbaka den där känslan av att vara säker. Veta vad jag sysslar med, ha svar på frågor. Jag tycker om att ha svar på alla frågor. Inte behöva känna att "hej du som ringer, jag hör vad du säger men jag har ingen aning om innebörden". Snart kommer det att börja ringa på min telefon, varje dag. Det bävar jag lite för. Eller, jag vet ju att jag kommer lösa det också. Men ändå. Det är märkligt att vara nervös. Jag gillar det inte.
Eller, jag vill inte att de ska ångra att de anställt mig.
Kanske är där skon klämmer.

Privat?
Jag gillar inte att dammsuga varannan dag.
Är det ok att trimma pudelklippning på sina katter?

Whoa. Jag har visst glömt hur man tar en sak i taget. Med en massa nya kunder och en helt ny produktserie tappar jag bort mig totalt, jag som vanligtvis är strukturerad och ordningsam och generös och en grrym problemlösare står nu helt förvirrad och hjälplös. Alla saker geggar ihop sig i mitt huvud och jag vet inte var jag ska börja. Jag gör saker jag glömmer att jag gjort, och ser bekräftelser på andra saker jag vet att jag inte gjort. Det är så stressande och förvirrande när jag tappar bort mig.
Jag måste minnas hur man gör när man andas.
En sak i taget.
In. Ut.

Nya Nya April April.
Nytt jobb imorgon.

Jag har en händig katt. Vanligtvis efter jag är klar i duschen hoppar han ner i badkaret och ser till att allt vatten runnit ner i mystiska hålet. Ibland känner han efter om det finns något där och hjälper mig på så vis att få upp eventuella hårkockor. Jag behöver då kräkas lite, trots att det är mitt eget hår. Han sitter där och kan dra upp flera decimeter hår. Han blir bara nyfiken och förstår förstås inte att det är äckligt, men det gör jag. Jag måste hjälpa honom med det han får upp, trots otaliga kväljningar och tårade ögon. Men vad snällt av honom ändå att ta tag i det där svåra, så jag slipper gräva själv. Får jag ju tänka.

Tvättmaskinen i badrummet började hälla ut vatten över hela golvet. Jag trampade i det och blev blöt genom raggsockorna ända in på foten. Alltså dags att rensa det där vidriga hela vägen ner i brunnen. Jag bävade såklart, och övervägde att vänta tills mamman och pappan kom ner, men behovet att tvätta tränger ju på efter ett tag så igår trotsade jag mina äckelfobiska kräkkänsla och tog tag i problemet. Fy fan vad duktig jag var. Det var mest katthår, och tur var väl det, för katternas är ju inte så långt som mitt hår. Jag tog bort hela badkarsfronten och stod där på knä och rev bort brunnsgallret och tänkte att kanske ska jag raka av mig håret till sommaren, så behöver jag aldrig mer städa här. Det var inte så farligt som jag hade inbillat mig. Jag klarade av det utan minsta kräksattack, stod och diskade av delarna med en gammal tandborste och guud så fint det blev. Jag passade även på att spänna fast tvättmaskinsröret med lite ståltråd och körde en provmaskin idag. Inget vatten på golvet.

Vi gör ett fint badrumsstädarteam, jag och min katt.

En lång dag kvar på kontoret. Minst tolv timmar imorgon, troligtvis mer då jag inte riktigt ser hur jag ska hinna klart allt jag måste få gjort innan jag lämnar stället. Och jag vägrar gå in på fredag, då ska jag vara så jädra ledig som det bara går, dvs arbetslös.

Borde såklart gå och sova tidigt för att orka med, men istället börjar jag möblera om sovrummet. Drar hyllor genom lägenheten och blir varm. Hittar en flyttkartong jag saknar saker ur och börjar riva i den. Katterna smittas av min eufori och viner genom lägenheten som smala streck. Jag fick ut lite hyllor i vardagsrummet och plötsligt känns det mer som ett hem, trots att det blir lite trängre. Sovrummet suckar jag bara åt, det känns som om jag har för få möbler, men kanske har jag bara inte hittat rätt i möbleringen än.

Och jag borde sova, men jag vill hellre göra klart.
Före fredag. Min ledigaste dag på mycket länge.

Nu kommer våren. De sopar gatorna och jag funderar på om jag har alla sommardäck jag behöver till Lilla Röd. Imorse när jag klev ut genom dörren luktade det damm och jag såg tre svanar tuta förbi ovanför mitt huvud. Jag hör koltrasten ibland och börjar nästan grina för det låter så vackert. Det ligger halvårsgammalt hundbajs överallt, gräset vaknar och reser sig och man kan äntligen känna knastret av grus och asfalt under fötterna. Jag blundar och drömmer mig ett par månader framåt till flipflops och klänning, längtar efter de där dagarna som är så varma att man frivilligt stannar extra länge på ett barnfyllt ica i rusningstid för att det är så svalt i mataffären. Det är inte långt kvar. De där kvällarna i guldfärgat solsken som beter sig som långfil och man får ta en öl på något slags träunderlag och bara sitte ute hela kvällen. Det är på väg nu. Äntligen.

Jag får liksom inte tummen ur, något stämmer inte. Jag borde börja april månad med frukost. Tänk om jag kunde lova mig själv att äta frukost varje dag nu när jag börjar nytt jobb. Tänk om havregrynsgröt kunde vara gott. Det är väl det största bekymret. Kanske kunde jag göra frukostdrinkar på massa bär, bananer, ett rått ägg, blötlagda havregryn, frön och lite honung? Borde inte det mätta massor? Nyttigt iallafall. Kruxet med drinkar är ju att de är flytande och rinner förbi magsäcken direkt. Jag vill ju vara mätt fram till lunch. I dagsläget äter jag inte alls på morgonen, vilket gör mig liksom överhungrig så jag klarar mig till typ 12 ändå.

Ser i vilket fall redan fram emot helgen, den här veckan ser jag som en slags röd matta fram till den stundande lönehelgen. Fredag smiter jag upp till familjen L och ska få dammsuga Lilla Röd, äta porterstek, dricka ofantliga mängder vin och kramas och umgås. Extrafamiljen L som bara ställer upp och finns där jämt. Jag är lillasyster till föräldrarna och storasyster till barnen. Och älskart. Jag längtar så jag döööör. Tre frukostfria morgnar kvar.

WOHA! Jag lade mig visserligen inte förrän kring halv-midnatt på söndag kväll, men jag sov hela natten. Och mycket gott dessutom. Vaknade helt utsövd utan drömmar, två minuter före ringklockan. Det var det bästa på mycket länge. Jag låg kvar och gosade med katterna till P1 en stund innan jag gick upp och kom nästan i tid till jobbet. Bra måndagsstart.

Nu känns det i hela kroppen att saker händer. Jag har nämligen fått klart nu att jag ska byta jobb till månadsskiftet, och det är verkligen med blandade känslor. På sätt och vis är jag såå glad att jag ska lämna all den här infekterade skiten bakom mig, samtidigt är jag såå ledsen att lämna kollegor och kunder som jag har en bra relation till. Heil Facebook säger jag bara. Det ska bli såå skönt att byta bort mina arbetsuppgifter, som det känns nu så finns det inga utmaningar kvar. Samtidigt som jag itne har nån aning vad det nya kan erbjuda mig. Det jag vet är att lönen är dubbel (som det känns) och förmånerna går inte ens att jämföra i ett parallellt universum. Jo, det är klart att det går, men det är så det känns. Jag längtar verkligen efter nya perspektiv och nya typer av problem.
Märks det att jag är noga med att säga hur det känns, och inte hur det är?

Det fanns visst ett pris på mitt gigantiska huvud ändå.
Kanske var det det som nattade mig igår.

Sömnbristen fortsätter. Eller, jag är inte tröttare än vanligt, jag bara sover inte så bra. Faktum är att jag är ganska pigg och på lika bra humör som jämt. Vilket gör hela sömnfrågan till ett ännu större mysterium. Natten till idag spenderades i en koj på tysklandsfärjan, temperaturen i rummet var sval, och täcket hade sådär skönt hög densitet så jag frös inte. Jag hade lagt mig tidigt (jaja, för att vara på båten) men var bara inte trött. Mp3. Två kuddar. Mobilen på sängkanten. Frugan sovandes i kojen bredvid min. Gitarrer i örongångarna. Lugna andetag. Inget som kliade. Avslappnad. Men inte trött. Efter någon halvtimme messade Cowboy godnatt och jag vände mig på sidan. Kunde verkligen inte sova. Vidöppna ögon ut i mörkret. Lyssnade. Ställde spelaren på ytterligare en halvtimme. Vände mig tillbaka på rygg. Lugna andetag.

Kring 07 vaknade jag av ingenting.
07.15 ropar de ut att det är dags att vakna, att frukosten är öppen till 9 och att vi kan vinna whisky på däck 7. På tre språk. Jag upprepar proceduren med att glo ut i mörkret fram till klockan 7.45 innan jag klättrar ner och klär mig. Äter frukost, är på gott humör, kommer hem, är på gott humör, dammsuger, diskar, kör två maskiner tvätt, åker och kollar på en lägenhet med frugan, är på gott humör, äter en färdig-paj och kantar tallriken med tomater, avocado, mozarella och en basilikakvist. Är på gott humör.

Hur?!

Plötsligt fick tant svårt att sova på kvällarna. Så mycket rör sig i huvudet, att jag bara inte kommer till ro som tidigare. Jag ligger och blundar, slappnar av i hela kroppen, ända upp till näsborrarna, och tänker att nu, nu sover jag. Sedan behöver jag vrida mig lite, och inser att jag är klarvaken och att det gått kanske tjugo minuter. Eller mer. Igår kväll märkte jag inte att Sinus krupit in bakom mina knäveck och rullat ihop sig, pltösligt låg han bara där och snarkade, fast än jag varit klarvaken hela tiden.

Jag träffade en cowboy för ett par veckor sedan. Jag tvivlar förstås på att hans blotta existens hindrar min sömn, men det blev ett litet glapp i rutinen. Jag har alltid somnat bra till ljud, någons röst, i telefon eller live, kanske till TVn eller varför inte på ... typ bussen. Så givetvis somnade jag snabbt bredvid den där mannen som inte bara snarkar lite utan ligger och trummar med fingrarna i sömnen. Däremot vaknade jag flera gånger under natten, vilket inte är likt mig. Jag undrar om jag vaknade då, av samma anledning som håller mig vaken på kvällen nu, när han inte sover där bredvid mig?

Och så inser jag - det är just det.
Sällskap eller inte sällskap liksom.
Eller så har jag inte fattat nåt alls.
För att jag inte sover på nätterna.

Imorse vaknade jag med ett ryck vid fyrasnåret. Jag hade drömt om Misse, att han inte mådde bra, så jag var väldigt illa till mods när jag vaknade, illa till mods och lite orolig. Och så saknade jag honom. Jag blinkade till ett par gånger och tänkte att nej, det här måste få ett bra slut, så jag fokuserade på drömmen precis där den slutade och somnade om. Och för första gången på väldigt länge lyckades jag fortsätta på samma dröm, och visst blev det bättre. Det som tidigare hade varit vinter, ångest och varbölder utvecklade sig till en egen femrums-hotellsvit med helt egen stor pool och lång strandremsa. Värme. Så många vänner var där, hunden Desmond åt strutsbajs och var lycklig, vi solade och drack stora fina paraplydrinkar, jag hade egna getter som var helt disney-aktiga och tama, paradisfåglar i träden och geckosar på väggarna. Grillen var bemannad av personal och det doftade underbart. Alla vännerna var glada och kramiga och poolen var dekorerad med superfina blommor och allt man ville ha fanns att tillgå. När jag sedan vaknade igen kring fem så kunde jag inte somna om, jag vände mig tre-fyra gånger och väckte såklart katten som tänkte att nu är det ljust och morgon! Låg kvar någon timme och lyssnade på P1; allt är kantat av jordbävning, kärnkraftsolyckor och lera. Stackars Japan. Och här ligger jag i min rena säng och drömmer om palmer, vaknar till marssolen och mår så jädra bra. Varför ens jämföra problem liksom.

Precis innan jag somnar tänker jag att jag varit tät i vänster näsborre i snart två dygn, det börjar bli jobbigt. Jag lägger mig på höger sida in mot väggen och har en katt i fönstret ovanför soffan jag ligger i.

Mässmonter. En alldeles för välbekant tillvaro nu för tiden. Montern är kvadratisk, allt är vitt med svarta och chockrosa detaljer. Jag har en tyllkjol i svart och neonrosa och någon slags punkig frisyr. Bredvid mig står Soffipropp från Sofias Änglar/Kanal 5. Jag är visst någon slags praktikant, för jag vet inte riktigt vad jag ska göra, trots att jag arrangerat ett dussintal mässor tidigare. Så jag står där, bredvid Sofia, i likadana kläder som hon. Vi ska bygga montern under tiden mässan pågår, som reklam för programmet. Allt ska filmas så det blir ett helt program av det. Så jag ska få vara med på TV. Det är spännande. En del av montern ska bli kök, en annan del ska bli kontorsavdelning. Lite som ett låtsasrum på IKEA. Sofia säger att hon bara ska smita iväg för att snacka med Johnnie och Mattias, och lämnar mig ensam i montern.

Jag är ensam. Tänker jag. Inga kameramän så långt ögat når. Varför? Jag ser mig omkring efter något att göra, men utan framgång. Jädra näsa att vara tät, tänker jag sen och behöver snyta mig. Inget papper. Så jag gör det förbjudna. Jag tar mitt finger och rensar lite i näsan så det inte ska vissla när Johnnie och Mattias kommer och jag kanske ska få en kram eller nåt. Det lilla jag får fatt i hamnar snart under en bänkskiva (kanske inte så jag skulle ha löst det i vaket tillstånd, men det var ju panik). Snart kommer Sofia tillbaka och hälsar glatt. Jag frågar lite nyfiket varför det inte finns några kameramän där? Ska inte allt filmas? Sofia svarar med ett varmt leende: "Jo, men vi har löst det så smart att vi har 40 väggfasta kameror i montern som direktsänder allt på nätet."

Den som inte vaknar med ett ryck efter det kan inte vara normal.

Det börjar med hamstrar. Jag tror att jag ska passa dem, men det känns som om de ska rymma hela tiden, de är ju så små och slippriga. Men söta! De har en bur ihop, de två hamstrarna jag ska passa, men de har ingenstans att gömma sig, så jag tänker att jag ska fixa ett litet hus till dem. Det står en kommod i rummet bredvid där jag hittar små leksakshus som jag tänker kan passa. Jag ställer ner ett rosa hus i buren, och måste vara noga så ingen av djuren rymmer ut under tiden. När jag är klar och stänger burluckan kommer ändå en hamster framt ill mig över golvet, plötsligt har jag tre! Jag skulle abra ha två! Konfunderad och lite orolig letar jag fram ytterligare en bur och får in den tredje hamstern. Jag går ut ur huset för att leta reda på tanten som äger djuren, för att fråga om hon möjligtvis har ännu fler. Utanför huset, jag tror på ett annat tak, står en rund dam och krattar fort och bestämt. Jag klättrar upp på det nu tydliga taket och frågar om den tredje hamtern. Hon säger att han nog är den som rymt från henne i torsdags och det var ju bra att han kom till rätta.

Plötsligt börjar huset (som ju har alla hamsterburar i sig) att deformeras, det viks ihop på konstiga sätt och byter helt form, som om det var gjort av lego. Det sker en explosion i undervåningen och jag ropar till och tänker att nej nu har alla djur dött. Hon ler mot mig och säger att det är helt normalt. Vi går ner och ser efter, och djuren har överlevt! Huset lossnar nu från grunden och vi befinner oss plötsligt på vatten. Hon den där tanten verkar så lugn och verkar veta vad hon gör så jag hänger bara med. Hon lyfter på en bänk i köket och blottar en båtmotor. Efter lite kruxande får hon igång den, skrattar och säger "Det var inte igår vi behövde använda den här!"

Vi flyter sakta ut från land, men inser snart att vi glömt något vid en bod, så hon lyfter fram en eka och säger att vi måste ta oss tillbaka och hämta den där saken vad det nu var. Jag säger att, jag ror fortare ensam, hon kan stanna och passa huset. Så jag hoppar i den lilla båten (som är en aluminium-bakform) och får ett par åror (som är skedar). De är värdelösa, jag paddlar med armarna som värsta ångbåten och kan snabbt vända tillbaka till huset med vad det nu var jag skulle hämta. Tanten har kastat ut ett par bananer till mig i vattnet för att jag ska orka ta mig hela vägen tillbaka. Det var ju snällt.

Väl tillbaka står hon som en piratkapten på verandan och vi kommer in över ett område med långt böljande äckligt sjögräs. Sånt där mjukt grönt som finns i skärgården utanför Stockholm. Det är slemmigt och täcker hela ytan, men jag är inte rädd. Huset har plötsligt stora jeep-däck som vi tar oss fram på, solen kommer fram och värmer våra ansikten och livet är plötsligt ganska skönt!

Där vaknar jag, ett par minuter före klockan ska ringa. Och livet är faktiskt ganska skönt, även om jag är snorig och det är måndag. Jag är faktiskt rätt nöjd just nu.

Alla hjärtans dag 2011 ♥ passerade som en helt vanlig måndag förutom någon slags missöde under kvällen. Min hals har börjat riva sådär halsflussigt och för att förebygga förkylning knaprade jag i mig två råa vitlöksklyftor på en liten brödbit. Inte bara var det så starkt att jag grät lite, det pajade även hela magen. Så när jag somnade hade jag kalla fötter, ont i halsen och svår magknip. Det straffade sig imorse när jag vaknade och var död.

Så nu sitter jag på jobbet, ont i halsen, väldigt trött, förvirrad och kall.

I vanliga fall hade jag gett kontoret fingret och åkt hem till täcket, men som läget är nu kan jag inte gå då jag är ensam med outbildad vikarie på eftermiddagarna, och som det ser ut nu - fram till juni. Vi får väl se hur allt utvecklar sig. Man vet inte vad man har framför sig. Kanske lönehöjning, kanske förkylning, kanske feber på jobbet, kanske oförändring.

Håll tummarna.

Jag knör mig genom folkvimlet från toaletten, försöker ta mig tillbaka till bordet där vi fått tre sittplatser jämte ett annat gäng. Alla är längre än mig på krogen så inte många aktar sig när jag kommer, man får liksom lägga handen mjukt på folks armar och ryggar, så de blir förvånade och släpper förbi. Plötsligt står min granne P där med sitt rufsiga hår och stora leende. Vi kramas och hälsar som man ska, sedan talar han (sådär högt som man måste på krogen) om att garderoben i deras hall inte är kvar, att hela hatthyllan trillat ner från väggen. Jag sade att jag hört om det tidigare i veckan, att jag varit uppe och sett alla deras jackor på golvet i köket. Vi skrattar innan han säger att väggarna är dåliga i huset. Då tittar jag lite konstigt på honom och säger att man får inte hänga hundra jackor på så lite skruv. Han brölar att väggarna är dåliga, DÅLIGA! Vi säger tjing och jag knör mig vidare till mina vänner. Vi har roligt tills vi går hem, jag och Lillebror tar en korv på vägen och nattar oss sent. Sedan vaknar jag mitt i natten och har drömt att loftsängen rasat och blivit brasved. BRASVED!

Det känns som igår Lillebror ringde och sade "Jag kommer på torsdag" och innan jag visste ordet av har han redan åkt hem igen. Jag lämnade honom på stationen för några timmar sedan och kände mig helt melankolisk och arg, helt utan anledning. Jag satt på vagnen hem utan hörlurar och tänkte att jag kanske var arg för att han åkte, eller ledsen. Min själ kunde närmast liknas vid en ledsen clown. Jag var trött och kände mig tom och ensam.

Sedan kom jag på vad känslan hette:
PMS.

Skönt att få en förklaring, för jag kan väl inte vara på dåligt humör bara sådär?