Hjälp det brinner!
Det fanns en period när jag bodde i pigrummet innanför köket i föräldrahemmet och låtsades att jag var blind. Detta skedde bara på nätterna när det redan var mörkt och jag inte ville tända när jag skulle upp och kissa. Jag kollade på klockradion, stängde ögonen och satte av. Smög genom hallen till toaletten, fällde upp locket, gjorde det jag skulle, tvättade och torkade händerna och smög tillbaka. Allt med ögonen stängda. Det tog utan undantag två minuter varje gång. Ljudlöst, och mullvadsblind.
Inatt gjorde jag samma sak. Mamman och pappan sov i vardagsrummet och jag behövde gå upp kring halvfyra. När jag försiktigt stängde dörren efter mig tvekade jag om jag skulle tända lampan i badrummet, men beslutade mig för att inte göra det. Jag var blind. Allt klarades av lika fort och effektivt som om jag varit seende och lampan varit tänd. Jag hittade tvålen och kranen och handduk och allt och öppnade dörren utan att ens behöva leta efter handtaget. Snacka om muskelminne när det flyter på så snabbt.
Det kom en brandingenjör till kontoret i tisdags för att inventera brandrisken hos oss. Vi har ju en del brandfarliga och explosiva kemikalier så det var väl på tiden. Han sade att när elen går när det börjar brinna så hittar inte folk ut. Det för mig lät ju logiskt om man ser till våra elever och kunder som sällan är hos oss, men jag tänkte att jag, jag hittar ju ut iallafall. Sedan kom någon slags harang om brandövningar han hållt i på kontor där folk som jobbat i flera år inte hittade ut, då tänkte jag att de där personerna som inte hittar ut inte kan tänka. För hur kan man tappa bort sig där man gått flera tusen gånger? Men det kan man tydligen, för brandingenjören var det självklart att man plötsligt inte hittade när det blev mörkt.
Så jag provade att göra samma sak här på kontoret. Jag stängde ögonen, reste mig upp och gick hela vägen till toaletten, gjorde det jag skulle, tvättade händerna, stängde dörren och tog mig tillbaka till kontoret med stängda ögon. Det tog tre minuter.
Enda kruxet är ju att; om det börjar brinna, så kommer ni hitta mig på en toalett.
Ja tack.
Plötsligt fungerade bara ena snäckan och spårvagnsresan blev mono. Såna små saker kan irritera mig till vansinne, så nu får jag gå och köpa nya hörlurar fast det inte var det som pengarna skulle gå till. Jag kollar på internet efter billiga fåniga som håller sisådär sex-till-åtta månader, men ramlar över JABRA Blåtandsheadset BT3030 på OnOffs hemsida.
Hur går det att motstå en sån genial liten trådlös uppfinning som dessutom är ruskigt snygg?
Jo, genom att de satt priset till 649 pix. Jag tänkte mig lite mindre än halva det...
året börjar dåligt = kan bara bli bättre
Nyår som var så lugnt, jag var hemma kring 22 och lade mig kring värsta smällarna, drack inte så mycket, somnade praktiskt taget nykter. Det gör saken ännu värre, om jag åtminstonde hade haft en ordentligt rolig helkväll på nyårsafton så hade kanske det här varit värt alltihop, men nu är det bara skit och jag stänger av telefonen i pur ilska. Varifrån kom allt det här??? Karma???
Åh Sara, kom ut ikväll.
När spårvagnsdörrarna öppnas snöar det in och en snöflinga letar sig fram ända till mitt ansikte och allt är magiskt. Med musiken och snön och vagnens rörelser. Livet är bra skönt ibland.
Plus att reklamen på vagnen säger att man inte behöver betala ens 1000 kronor för en gitarr, är det sanning?
statusuppdatering 2
I övrigt har inte mycket hänt sen sist, jag har varit hemma en stor del av veckan, dels för rekreation av katt, dels för att värmen slutat fungera på vårt kontor. I torsdags var där 11 grader, i fredags hela 8. Så det går inte att vara där. Jag hoppas verkligen att de får igång värmen nu under helgen, för jag har ganska mycket att göra före jul. Även om jag får mycket gjort hemma, så är det lättare att sitta på plats med tillgång till alla filer och allt material. Men att sitta stilla på kontor när det kryper under 15 plusgrader är helt omöjligt. Känslan försvinner från händer och fötter, lemmarna domnar bort och till slut kännar man sig som en krympling som bara blir mindre och mindre. Att ha armar bara till armbågarna och ben bara till knäna gör det oerhört svårt att koncentrera sig på sina arbetsuppgifter, och faktiskt blir det ganska svårt att röra sig till slut.
Förutom det mår jag riktigt bra, jag har äntligen blivit av med Volvon, den har flyttat till Dalarna och ska säljas och jag kommer bli lite rikare varje månad. Hurra! Hoppas det inte tar flera månader innan någon vänlig själ förbarmar sig över den. Håll tummarna. Det är nämligen de försäkringspengarna som ska betala katten som är hel och numer lite dyrare.
Kaos? Njae, men det hade behövts.
Så nu är han där i nån slags bur och blir omhändertagen, och jag sitter hemma och känner mig mer ensam än jag trodde var möjligt. Tårarna är nära hela tiden, varför vet jag inte, men det är så t y s t här. Trots TV och stereo och mätt mage är jag rastlös och nervös och snudd på neurotisk. Jag kan inte sitta stilla och tror att jag behöver någon som håller om, håller fast, kanske bältar mig tills jag somnar. Det är precis den här anledningen som nära pojkvänner är till för, nära tjejvänner har jag en handfull som jag skulle kunna ringa, men var är nära pojkvännerna när de behövs? Var är den där starka som kan hålla ner mig mot golvet så jag får gråta och skrika lite? Som inte blir rädd när jag flippar ur för första gången sedan tonåren? Jag tror förstås inte att jag kommer flippa ur, men ett par starka axlar att luta sig emot behövs ibland. Luta pannan mot ett bröst och sucka lite, vara svag.
Ibland behöver jag någon som är stark så jag kan få vara svag.
att schemalägga död och planera sorg
Katten blir helt enkelt inte frisk och jag har nu hela hans existens i mina händer. Jag vet inte om han lider speciellt svårt, det säger ju inte djur om de gör. Han är lika tillgiven som vanligt, kanske lite trött, men det är ju helt naturligt när man inte ätit fast föda på ett par dagar. Men det är blod i kattlådan igen. Mycket blod. Så det är nog egentligen dags att låta honom gå.
Min söta älskade lilla treochetthalvtåring, du skulle ju vara med mig till tidens ände, leka med mina barn och åldras i min famn. Du är det närmsta ett eget barn jag någonsin haft och jag har nog aldrig älskat något annat djur som jag älskar dig. Du är ljuset i min tillvaro när allt annat är mörkt. Du som sover med din panna mot min. Dina mjölktrampande tassar helar mig och din kalla nos är det som gör morgonen värd att möta. Jag vet att jag kommer leva gott även utan dig, men just nu är det så svårt att tänka sig ett liv utan din härliga personlighet. Dina kurr och kuttranden, det högljudda jamandet genom lägenheten och din pigga blick genom fönstret. Dina stora öron och långa piskande svans. Hur du slickar till läppen innan du ska somna. Hur du lägger dig framför datorn när jag skriver, som nu. Din lilla prickiga tass på min hand. Du är min älskling och jag gör allt för dig, och om det innebär att avsluta ditt lidande, må så vara. För jag mår inte bra när inte du mår bra. Grodan, Fisen, Musse. Jag lämnar inte din sida.
gömma vardagen över en öl? KH om 20 min?
Det var ändå så himla skönt att träffa nytt folk. Jag hade pratat med Kim, och visste att han var där, men sedan visste jag inte vem nån var. Ändå kändes det som vänner, vi pratade musik och vevstakar och utbildningar och om allt och inget. Så tydligen är KH ett ganska bra ställe att knyta nya kontakter en måndag mellan 21-22. Kanske inte en bra vana att hinka öl mitt i veckan, men helt klart en bra vana att sätta igång och träffa ambitiöst trevligt folk.
Julmys på jobbet
Jag låter bitter och sur, men det är jag verkligen inte, för allt jag sagt, det är det enda dåliga med att jobba ikväll, resten som kommer hända kommer att bli fantastiskt och varmt och roligt, jag kommer att älska det och inte vilja att kvällen kommer sluta. Det är såå mycket mer värt att vara älskad av kunderna än av chefen, och för deras kärlek - går jag hur långt som helst.
Till och med spökar ut mig i guldglitter.
vill bara hem
Volvon btw, blev sjukt mycket dyrare än jag vill veta av. Jag vill helst bara glömma den nu, låta den stå där på verkstan och inte veta av den alls mer. Det kostar typ mer att laga än vad jag kommer få för den. Eller, jag kommer ju inte få nåt för den överhuvudtaget, men ändå. Jag blir ännu fattigare än vad jag redan är. Hade jag ställt av den i somras, så hade bara försäkringspengarna faktiskt täckt reparationskostnaderna. Men det är ju lätt att vara efterklok. Och ännu lättare att bli fattig verkar det.
Jag har i vilket fall ett par sköna pyamasbyxor nu när jag ska bli nudeleremit och spendera kvällarna med att gråta.
Bring on the snökaos, jag är redo.
Jag hämtade vinterdäcken på kontoret och åkte till en firma nära, det gick så fort och var inte så dyrt och på hemvägen lät Lilla Röd som den brukar på vintern; högt. Dubbdäckens karakteristiska slamrande mot asfalten lugnade mig och jag hade nog kunnat vända och åka hem till dalarna men det gjorde jag inte. Det hade ju varit mycket roligare att spendera närmsta veckan i backen än på kontoret. Jag längtar efter skidliftar och snörvliga skratt, iskalla clementiner och bröstvarm whiskyplunta. Chokladbitar som måste delas med kindtänderna och frusna tår. Bastubad och mössor, underställ och knarr under pjäxorna. Och lillebror.
Mest av allt längtar jag efter lillebror.
vatten på natten väcker katten
Efter jobbet igår unnade jag mig själv en lång varm dusch och bäddade rent i sängen. Det är verkligen något av det bästa jag vet, att krypa ner i en ren säng och vara helt ren själv. Det känns nästan magiskt skönt. Jag slötittade lite på TV innan jag borstade tänderna och gjorde mig redo att krypa ner. Precis när jag höll på att stänga ner datorn och hade klätt av mig strumporna ringde Tant Fräs. Så jag stannade uppe lite till, tog mig ett stort glas vatten. Skojade om att jag nog skulle vakna klockan 04.00 och vara kissnödig. Vi pratade en stund till, jag hann krypa ner under tiden och vi gick igenom sommaren och andra minnen, vi behövde nog gapskratta båda två, så det var himla skönt. När vi väl lagt på tog det nog bara ett par minuter innan jag somnade.
Jag hamnade på den där finlandsfärjan jag drömmer om ibland, jag hittar rätt bra nu när jag drömt om den så många gånger. Inatt hittade jag dock till Tax Freen för första gången, och som tur var hade jag en liten svart papp-ask med mig som var full av pengar. Flera tusen kronor i sedlar. Jag gick där bland hyllorna och åt choklad. Du vet såna där chokladpoletter i vit sexkantig ask. Tänkte att jag nog skulle köpa såna till mamma, jag tror att hon gillar dem. Plötsligt drar en man vapen. En liten silverfärgad revolver avfyrar ett skott i taket.
-Ner på golvet! Det här är ett rån!
Jag kastar mig på golvet och ser hur han den där killen från 2005 skrämt kastar sig ner bredvid mig. Jag blir lite chockad, för honom har jag knappt träffat sen dess. Och lite chockad blir jag av att han är så feg, att han liksom får mig att skydda honom?! Jag ligger på mage på golvet där i Tax Freen och känner de mörkröda håren i mattan mot fingertopparna. Jag håller min papp-ask med pengarna mot bröstet och hoppas att rånarna inte ska fatta att det är pengar i den.
Rånaren som avfyrade skottet far ner på knä bredvid mig. Ett konstigt lugn sprider sig i min kropp. Jag ser revolvern precis bredvid min högra tinning. Han gapar att alla ska hålla sig nere innan han ryter till mig med östbrytning:
-Var kommer du ifrån?
Jag tvekar lite och undrar varför han vill veta det innan jag svarar att jag är från Falun, Sverige.
-Fel svar! Revolvern klickar till och han skjuter min vänstra armbåge. Det gör inte alls ont, men jag känner hur kulan far igenom leden och krossar benen. En värme, liksom ett domnande sprider sig genom hela armen upp till axeln. Jag blir lite irriterad men håller mig sjukt lugn där på golvet.
-Om du sagt att du var från ... Polen! Tjeckien! Vitryssland!
Jag försöker febrilt komma på vad Ryssland heter, men hittar inte namnet. Till slut kommer ett namn till mig, Estland förstås! Det måste vara godkänt? Jag undrar varför mina arm inte blöder innan jag tar ett djupt andetag och samlar mig till ett
-Estonia.
Där vaknar jag av att jag sagt Estonia högt i sängen. Klockan är bara tio i ett och jag är sjukt kissnödig. Jag reser mig på armbågen och ser om katterna vaknat av att jag pratat högt. Nej. De sover som godast. Jag smyger ner och går på toaletten. Musse kommer sömnigt efter och håller sällskap.
Ute är det så kallt så jag tror att det har snöat på stenmuren.
uppdatering med litet u
Resan var också väldigt bra, en sista tur som bjöd på mer än Vodka Redbull och hårt jobb utan kisspauser, bland annat presenter och vild reklamdans. Någon lyfte mig på axeln och jag skrattade tills jag grät och fick ont i magen. Dansgolvet var gelatinhalt blandat med klister som vanligt, vilket inbjuder till mer än lovligt osmakliga moves. Jag hade världens godaste tjejgäng med mig och så roligt har jag nog inte haft någon resa tidigare. Kanske. Det blev i vanlig ordning sena nätter efter allt slitjobb (hur orkar vi?) och jag sov nog inte mer än sex timmar totalt efter ombordstigning. Båda nätterna fann jag mig själv på väg till hytten vid femsnåret med ett stort leende på läpparna och mjuka knän. Eftersom det var sista resan fick vi champagne och chokladask, och alla mina fina flickor hade skramlat ihop till en parfym till mig. Lite vemodigt är det att vi inte ska åka mer. Dessutom är nog den där discodansen på båten den enda riktigt bra träningen jag får nu för tiden, och nu är det slut. Kanske måste börja gå på avenyn eller nåt om jag inte ska bli cylinderformad.. eller.. ..kanske hellre tjock och glad än smal och avenybrud förresten.
Nä, om jag skulle tappa upp ett badkar med självömkan.
Herregud, jag byter musik innan det blir ännu deppigare.
ont i självförtroendet
Så nu har jag gnällt lite, nu är det dags att fylla hjärnan med bra saker:
- Ny affirmation: jag ska vinna på triss.
- Jag kommer att ha roligt i helgen, bästa gänget!!
- Fick ihop 29 spänn i pant från förfesten (sluta drick vin era jävlar).
- Jag har en ny fin lugg (som inte passar till resten av frisyren men vafan).
- Hurra för kreditkort!
- Mamma och pappa är hos mig på söndag ♥
dagens bästa
När han mötte Rune på morgonen så var han bara tvungen att fråga:
- Du Rune, om jag gör din fru med barn - blir vi släkt då?
- Nej, men kvitt.
Lilla Röd - återuppståndelsen
Tog på det en låång dusch med Musse som sällskap. Han gillar att sitta på badkarskanten och titta på när vattnet rinner runt på badkarsbotten. Och så stirrar han mig stint i ögonen och vägrar berätta varför. När jag lutar mitt blöta ansikte mot honom stångar han mig och kuttrar. Det händer förstås att han slinter på den våta badkarskanten och far ner i badkaret ibland, då får han oftasst panik och vill riva hela draperiarrangemanget. Ibland tar han dock ett djärvt och vigt steg ner med fri vilja och står där i vattnet en liten stund innan han går.
När jag kom ur duschen var det en halvtimme kvar tills jag skulle vara på jobbet, alltså skulle jag ha gått till vagnen ungefär tio minuter tidigare. Men där stod jag alltså med drypande hår och inlindad i handduk. Dålig timing. Jag klädde på mig och stod i hallen när jag mindes att jag ju äger en bil. Det är helt sjukt vad fort jag vande mig vid kollektivtrafiken, jag hann glömma bort Lilla Röd. Så jag tog bilnyckeln, rusade ut och kom till jobbet med två minuter till godo. Det kändes helt busigt att åka bil till jobbet. Borde kanske passa på att köpa kattsand när jag ändå har bilen idag.
Ska få träffa Frugan2 i eftermiddag, det ser jag nästan fram emot mest av allt.
Pjucks - igen.
Och ska jag inhandla nåt under 400 spänn nästa helg i Kiel så blir det någon av dessa fina.
Tror att jag hade mött milkshakegatorna i vinter ganska bra med något annat än fulconverse.
Välkommen mörker.
En bekant och hans band Oakred får sätta stämningen idag:
Goda råd är dyra.
Det finns säkert en speciell plats i hjärnan för goda råd, men jag tror att den platsen fylls ganska snabbt, strax före tonåren. Det är nog därför man börjar bete sig illa vid den tidpunkten, för då finns det liksom inte rum för de där råden såsom:
- Du blir dum av för mycket alkohol.
- Du kan få könssjukdomar av oskyddat sex.
- Om du tar din bästa väns älskade förlorar du din vän.
Och så vidare.
Det är precis som om alla de där råden om hur man klär på sig och hur man läser fastnar men sedan tar det stopp på något vis och man får börja lära av sina misstag istället.
Men ibland händer det att man ibland är extra mottaglig för goda råd. En kort stund när ett råd tappas bort i hjärnan och gör plats för ett nytt gott råd. Som sedan är så nytt och arkiveras så bra att man minns det för evigt. Såna råd kommer ofta från släktingar eller annan betydande nära vän till familjen.
Jag minns ett specifikt gott råd som jag fick precis före tonåren. Eller tidigare, när minns jag inte. Men det goda rådet har i vilket fall fått ett A-läge i hjärnan. Det var min moster som uttalade det till mig, kanske var det tonläget som gjorde att jag mindes det, eller så var det situationen, att det inte ens var ett gott råd utan en slags irritation som hoppade ur hennes mun. Vi satt i hennes silvervolvo som gnisslade när den bromsade. Framför oss låg en buss som stannade på varenda hållplats och min moster kunde inte köra om någonstans så vi fick snällt stanna bakom lika ofta.
"Sara, när du lär dig att köra bil, passa dig att ligga bakom bussar."
Jag gav henne en frågande blick minns jag.
"De har raketer ur avgasrören."