SARIS DRÖMMAR

Inspirationen kom åter och jag överträffade mig själv.
Och kunde lägga ännu en beställning i kön.
Jag ska bli rik och köpa mig en snöskoter.

Grammatik. Det ämnet tar aldrig slut som intresse. Jag är väl ingen grammatik-stavnings-drottning själv men ibland undrar man ju vilken planet svenska ungdomar kommer ifrån.
ex: "rödgrön ... jevla knepp ferg det där ... typ som neonbrun"
Visserligen en jätterolig mening, men hallå, vem lärde dig alfabetet men tappade lusten efter Z?

---

Vidare: hur svårt kan det vara att hålla isär 'varav' och 'varpå'?
Där fanns tolv personer, varav tre satt ner.
Hon föll, varpå han gjorde detsamma.

Har jag fel? Det finns så många som blandar ihop de där två orden och får det till att ett av dem betyder båda betydelserna eller hursom och jag vill inte märka ord, vill inte. Det är så löjligt att avbryta för att besserwissa, så jag låter det gå men hör egentligen inte resten av meningen för jag blir så irriterad på en sån struntsak.
ex: "Lotta klädde av sig nästan helt naken, varav Leif gjorde detsamma!! Ah ha hahahaha"

Nej det är svåra ord. De är ju så lika. Ungefär som jordgubbe vs. hallon.

Försov mig imorse. Kom helt enkelt inte upp. Det är skönt att vara sådär trött men helt dåligt-samvete-framkallande när det går ut över jobbet på det viset. Två timmar sen. Bah.

Jag behöver åka skidor nu. Jag var så sugen imorse när jag stod i balkongöppningen och luktade på all snö. Men om en månad får jag det. Då jävlar ska det åkas på nya skidor. Nya skidor! Jag får nya skidor i julklapp! Wehey! Mamma ringde och tjallade för att hon behövde veta lite sort och färg och så. Hittat på utförsäljning, knappt femtonhundra med bindningar och allt. Jag ska bara köpa nya skidkläder sedan jäplar! Åka åka åka åka åka åka åka. Lillebror, vi behöver åka på skidsemester i år, jag behöver åka så innihelvete mycket för att ta igen de senaste åren som vi åkt så lite.

Good news everyone!! (tänk professorn i futurama - igen)
Jag har fått tre beställningar på tröjor. Eller två och en halv, jag har inte fått kläder/stl av alla än. Men tre intresseanmälningar i vilket fall! Fy fan va roligt, jag behöver köpa mer färger, ska försöka hinna ner idag. Jag blir helt smickrad och tänker inte ta betalt men fortsätter det så får jag ju börja med det också. (En av beställningarna är till en som jag ska byta med, så det är ju en form av betalning förstås.) Haha!
(Synd att jag inte fixar känslostjärnor annars hade jag nog klämt till med någonting i stil med
*dansar runt i rummet och fäktar med armarna i segeryra*)

Och precis när jag och L var på väg ut, hem, kastade jag en blick ut genom fönstret. Och det jag såg gjorde mig så glad att jag nästan började lipa.
Vitt överallt. Stora flingor, precis som det ska vara. Jag har saknat att stampa av fötterna mitt i stegen. Jag hoppade bredvid L på väg till vagnen, skuttade, blippbloppade och jublade. Tänk att vintern kommer nu. Jag blir alldeles varm i allt det vita kalla. Var tvungen att stanna på väg hem från vagnen, bara titta på flingorna i det gula ljuset från gatlyktorna. Varför har jag inga täckbyxor här? Jag ska köpa imorgon. Ja, det ska jag. Tills dess mina vänner, fuggi fuggi.

Misses säng, någon gång efter ett. Jag slumrar till lite men vaknar för att jag är skjuten i höften. Jag ligger där och kan liksom inte röra mig så bra. Jag skruvar lite på mig och mumlar att jag är skjuten i höften och nu vill jag faktiskt drömma något annat. Vänder mig lite.
Men hålet i höften är kvar. Det blöder inte märkvärt men det är ju irriterande att ligga skottskadad när man ska försöka sova.

Jag somnar till slut, rätt bra och djupt. Nästa sak som händer är att jag skjuter mig själv till döds. Två gånger dessutom. Hur det nu går till.
Det märkliga är att jag inte kan väcka mig själv. Jag kan alltid väcka mig själv om jag drömmer för knasigt! Men inte nu. När jag efter andra skottet legat död en stund vaknar jag äntligen. Genomsvettig. Ögonen virvlar i skallen. Jag är inte rädd, mest irriterad för att jag inte kunde vakna av egen vilja. Hjärtat slår för fort för att jag ska kunna sova. Jag går upp och ut. Lillakatten möter mig och jag klappar och gosar en stund innan jag röker och sedan återgår till sängen. "Det är inte friskt" säger jag innan jag drar täcket över mig.

Kan man söka för sånt här?
"Hej, jag har väldigt verkliga drömmar, röriga, ofta ganska roliga, men ibland rätt otäcka, ge mig meducin så jag får sova."

Resten av natten med näppe godkänd. Vaknar många gånger. Drömmer mycket rörigt och osammanhängande. Men inte läskigt. Mest konstigt. Chokladhjul, gråa väggar utan skarvar, kalops, lillebror, bergväggar, stora skepp, färger, färger, stora vänliga djur.
Vad hände? Regeln är att jag ska kunna sova (somna) vart jag vill, när jag vill. Vem bestämde bort det?

Snacka om skön morgon.
Jag vaknade nio. Kunde inte somna om. Gick upp och gjorde frukost. Öppnade balkongdörren och släppte in lite sköna soliga minusgrader. Lade mig under täcket med frukosten och slog igång en film. Sedan när jag ätit klart och krupit ner på riktigt började jaktstarten för herrar. Då slumrade jag till och sov igenom hela loppet. Så skönt. Utvilad.

Vädret liksom ropar "Gå ut på promenad!"
Jag ska kolla lite hemma och sen hoppas jag på att komma ut idag. Kanske knalla upp på ramberget. Jag saknar RudeBoy, söndagar var roligare promenaddagar när han bodde på hisingen. Jag är ensam nu. Billeror kom ner! Flytta till mig och gå med på promenad!

Ska kolla utbudet av julpynt i min skrubb nu.

Som jag har städat. Och så rent det blir. Inte klar men på god väg och nu tar jag resten av dagen ledigt. Jag ska måla mer tröjor. Och ramar. Skulle kanske sitta hundvakt men det verkar inte bli, så nu går jag loss med penslarna. Det är så skönt att börja när det finns rena ytor att lägga ut tidingar på.

Jag saknar min vän J idag, han fattas mig.

När jag vaknar, tittar ut, ler
Det är verkligen snö. På riktigt. Det är inte mycket, och den smälter på backen, men det är snö. På riktigt. Även om det nog mer stämmer in på benämningen slask mer än snö så är det snö som kommer från himlen. Äntligen.

Jag klev upp, gjorde frukost, klädde mig, fick tummen ur och gick ner till torget för att lämna in mina favvo-boots som tappat klacken. Sjöng på vägen ner för att jag var så duktig och äntligen lämnade in dem.
"Hej, kan du laga de här? De är trasiga," Putar lite med underläppen.
"Jadå, när behöver du dem?" Han ler åt min ledsna underläpp. "Blir måndag bra?"
"Det blir hur bra som helst. Tack!"
Jag har lämnat in dem! Det var skönt att få det gjort. De har legat trasiga i en påse i hallen i typ en månad om inte längre. Mina favvo-boots. Snart kommer snön och då kan man inte ha dem ute längre.

Jag fick även handlat. Fast jag inte ska handla. Så jag lär gå och packa upp lite mat nu.

Hört idag:

"Men jag bryr mig väl för fan inte om ifall tröjan är varm eller inte!"
"Men hallå ... öh ... det där menade jag inte, jag pratade ju tvärtomspråket."
"Karlar är dumma i huvudet, och tjejer är likadana!"

---

Själv åkte jag nyss för långt med spårvagnen för andra gången den här veckan. Fast jag var vaken (eller åtminstånde hade öppna ögon).
Och så har jag pratat med lillebror säkert fem gånger idag, utan att vi fick fram en enda vettig mening. Jag är helt puckad idag. Borde inte få vistas bland folk. Nu gör jag inte det mer. Nu har jag kommit hem från biljarden som var så trevlig och så rolig och jag skrattade så jag grät och jag saknar verkligen Frugan. Hon är helt klart för lite med i mitt liv.
"Det här kommer aldrig att gå."
Men det går.

Idag var Grisbjörnen här igen. Den är för go den vovven. För varje gång som den hunden (med den vidrigaste andedräkten) kommer hit så blir jag bara mer och mer sugen på vovve. Det kan inte hjälpas. Jag behöver sällskap.


^{Ge mig snus!}

Ibland blir det helt konstigt i mitt huvud, som om allt jag hållt fast vid som en rimlig tanke tidigare, plötsligt blir helt obegripligt. Utan förklaring.
Mitt Jag ändrar sig utan anledning och jag själv hinner inte med. Saker vänds upp och ner och jag hänger inte med. Det är fruktansvärt skrämmande att inte veta vad som komma skall. Hur ska jag tänka om det här imorgon?
Jag kan vara helt fast vad gäller en åsikt om något, någon, men redan nästa dag om jag återkommer till samma ämne så kan uppfattningen om det har ändrats, även om fakta är detsamma.

Jag undrar vad det baseras på. Åsikter och uppfattningar. Har dagens humör med det att göra? Jag gissar på det. Olika människor i min närhet till exempel uppfattar jag ju olika beroende på mitt eget humör. Egenheter som aldrig stört mig tidigare, kan bli rent outhärdliga om jag är på kasst humör.

Vadan denna frågeställning just idag? Äh, törs inte säga. Törs inte lägga ut vad jag känner, för tänk om det ändrats igen till imorgon? Då kanske jag blir tvungen att äta mina egna ord senare, även om de smakar bajs. Och jag vill inte äta bajs. Jag fegar hellre och lutar mig bakåt. Drar igen gylfen och försöker öppna ögonen, även om det ibland kan vara svårt.
Jag tror ändå, att när jag bestämt mig för något, så är det så. Oåterkalleligt. Även om jag innerst inne vet att jag har fel. Jag vill ha fel. Jag vill bli överraskad. Jag vill få nya infallsvinklar, synpunkter, jag hoppas att jag vet hur man gör när man ändrar uppfattning om något.

Det är bara jävligt sjukt när mitt Jag gör det så att jag själv inte hinner med varför.

Jag minns inte sist jag klämde en hel pizza.
Men nu har jag förvandlats till en boll och väger 380 kilo.
Plötsligt har jag stenkoll på vad spänd buk innebär.
Nästan glansig.

Trivs hemma själv idag.
Eremit. Det är skönt.

Målat tröja på tröja.
Har snart inga kläder kvar att måla på.
Har redan rensat skrubben på gamla.
Kanske ska ta en sväng förbi hm imorgon..?

^{Saknar nog Misse idag igen.}

 

 

"...hur jag en dag kommer att se tillbaka på allt och tänka 'Herregud vad jag blåste upp allt"

Om två år ganska precis, fyller jag 10.000 dagar. Jag är lite skrämd av den tanken, inte för hur långt det gått, snarare tvärtom.
Vi vet ju alla hur fort ett år går (rätt fort), vi vet ju hur fort en månad går (ännu fortare, en månad kvar till jul hörni) och vi vet alla hur fort en vecka går (hallå vad hände med förra helgen). Att en ynka liten dag går rättså fort kan ingen argumentera med, så tänk då när man börjar räkna efter hur många dagar gammal man är, tiotusen, det är ju ingenting! Jag får knappt en lagom bra bil om det hade varit pengar.
Ändå ska jag kanske inte bli äldre än ungefär 30.000. Jag vet inte hur jag tänker längre. Bara att det gått fort hittills, och förmodligen kommer gå ännu fortare resterande.

I vilket fall är det två hela år kvar till tiotusen, om det nu är den fösta tredjedelen. Eller så.

Inatt kom mina två katter och lade sig i sängen hos mig. Den ena trampade omkring på täcket länge innan den lade sig tillrätta, det var så jag vaknade.

Det hela var mycket märkligt, eftersom jag inte har några katter.

I visby finns en krog som heter Bistra Haren (eller Brustna Röven som mossan sade). Lillebror spelade där flera gånger under medeltidsveckan.
Jag drömde om det stället inatt. Jag drömde massa roliga saker om olika personer och situationer men genom större delen av natten utspelades det mesta på Bistra Haren (eller Brutna Bävern som mossan sade).
Det var natt. Flera gånger gick vi över gruset och ner i källaren. Varför, varför just den biten? Varför kommer jag ihåg den kvällen och den tidpunkten bäst? Precis när vi snurrar ner för trappan. Det ögonblicket på översta trappsteget är det starkaste minnet från Bistra Haren (eller Billiga Buffeln som mossan sade). Det var väl inget speciellt som hände då eller? Inte ens han den där sur-M var ju med och distraherade mig. Det var ju bara jag och Bror och Brossans band. Jag fattar inte.

Men jag är bra på att älta. Precis som om det spelade någon roll.

Det satt en sån tjurig tant i kassan på vårdcentralen imorse. Jag satt på en bänk nära disken så jag hörde vad de sade där framme, även om de viskade. Tanten rättade alla som kom fram till henne, i vilken ordning de skulle säga vad, och suckade högljutt när inte nästa person heller gjorde rätt. Som om hon rättade ett och samma barn hela tiden men barnet förstod inte. Enda gången hon lät nöjd var när hon fick be om betalning och öppna kassalocket.

När det väl var min tur sade jag allt i den ordning hon bett de andra om. Då var inte det heller rätt! Jag råkade luta mig fram lite för långt då blev hon rasande och pep fram att jag minsann inte fick titta på hennes skärm. Jag bad om ursäkt lite för hastigt tror jag för hon blev alldeles övermodig och började förklara varför jag inte fick se skärmen. Jag suckade. När hon äntligen krånglat fram vad jag skulle göra och tagit mitt personnummer och fått ordning på allt blev hon nöjd och nästan pöste bak i kontorsstolen.
"Nu kan du sätta dig i den där soffan" hon pekade mot en vägg.
"Ok." sade jag och kom plötsligt in i trotsåldern igen och satte mig i en annan soffa.

Jag blir lätt irriterad när det sitter människor i serviceyrken som är totalt ointresserade av service. Jag. Jag. Jag.
Samma sak hos optikern häromdagen. Jag har försökt hämta ut mina linser tre gånger på tre veckor, varje gång är det något nytt som absolut inte går att lösa, inte just idag, för det är ett papper som behöver skrivas på och det går inte idag för pennorna är slut här vid disken och din funkar inte för det måste vara en speciell penna och kan bara skrivas på om du har ätit prickig korv en timme i förväg och om du lovar att inte kasta ägg på min bil som bara har gått 11.000 sedan i förrgår när den vaxades i fucking tjottahejti jag blir så vansinnigt trött.

Tänk hur lätt det skulle kunna vara. Om du bara lättade lite på korsetten och släppte till once and a while för din stackars man som är tvungen att stå ut med dig varenda kväll, kanske om du lossade lite på remmarna så blev dig usla skitjobb kanske, kanske drägligt iallafall. Och de som är rädda för sjukhusdoft och tanter i blå kläder kanske hade blivit lite lugnare om du bara sett personen bakom plånboken. Kanske hade det blivit lättare, även för dig. Men vad vet jag?

Märkligt att ha en eftermiddag utan planer. Det var länge sedan känns det som. Det gör inget, jag tror jag behöver det. Ingenting jag måste göra. Underbart.

Jag slog telefonnumret till pappa nyss, jag hann inte ens med mina egna fingrar, tänkte genom hela att "nu slog jag fel" men det blev rätt. Satan vad snabb jag är.
Han pratar om korvar och whisky. Och han svär glatt. Tokapa. Det är så skönt, att ha samma humor som pappa, vi fnissar åt allt och spinner vidare och fnissar mer.
Idag skulle jag behövt ett tvspel.

Jag ska gå tidigt från jobbet idag. Vara lite wild and crazy och använda det där presentkortet innan det går ut. Resultat kommer ikväll. Håll utkik.

...klockan är inte ens halvtvå, men jag har redan jobbat klart. Jag orkar inte mer. Så trött!
På radion sjunger Lasse Tennander och låter ännu segare än jag med sina revade segel.
Jag vill hem.
Jag vill ner.
Jag behöver lägga ut, lätta ankar, sitta upp, iväg! Galopp!

Iväg.

Det viktigaste är iväg.
Hur spelar ingen roll, var spelar ingen roll.

Bara iväg.
Bort.
Eller hem.

Måndag, och åter in i gamla vanor (eller ovanor, bestäm själva).
Sovit dåligt, kaffe och snus till frukost, huvudvärk och ett lätt molande illamående i bakgrunden.

Det som dock lättar humöret lite är kylan. Att det äntligen har blivit kallt. Det verkar som om det är på riktigt också, som att den kanske, kanske kommit för att stanna. Talade med Billeror om vintersemester, att vi borde åka, en vecka vart som helst, bara det är ordentligt med snö. Jag vill till Norge. Han vill till riksgränsen. Vart som helst, bara det finns snö. Jag behöver köpa nya skidklädor, och nya skidor. Det kan bli dyrt. Ska kolla lite i mellandagarna om de rear ut några grymma jackor och täckbyxor i vilket fall.

Måndag, och åter in i rutinerna. Låtsas jobba fast jag egentligen är för trött och bloggar lite istället. Försöker sluta med msn på jobbet. Det går sådär. En till kopp kaffe. Försöker få undan lite privatsamtal, ärenden. Optikern. Vårdcentralen. Försäkringsbolaget. Hyresvärden.

Måndag, och även idag suger det.

Jag vet väl att det inte hade varit rätt.
Inte den här morgonen i vilket fall.
Men att skicka en sexuellt frustrerad flicka med endast en timmes sömn i kroppen till jobbet är nästan elakt.

Dilemma: Jag tycker så mycket om honom på ett vänskapligt plan. Samtidigt är jag vansinigt attraherad av honom fysiskt.
Det har fungerat, tex fungerade det i flera månader med MrGreen (sedan varför det slutade fungera är en annan historia). Men hur talar man om för någon att man bara vill ha godsakerna utan att äta hela kakan? Att fråga efter bara en fuckbuddie är som att säga "Hej jag tycker inte om dig tillräckligt för att vi ska bli ihop. Det enda som betyder något för mig är din kropp." Och det stämmer ju inte. Men snacka om att trycka ner någon, om man ska behöva säga att man inte är och förmodligen inte kommer bli kär.
Men jag tror att vi klivit över gränsen till någon form av mellanplan, ett läge som jag inte känner så bra. Det är liksom ... otrampad mark på sätt och vis.
Jag vet inte varför jag slås av panik på det här viset, varför jag blåser upp det. Kan det inte bara få vara vad det är? Jag tycker ju om honom! Låt det vara där, håll inte på och känn efter. Lägg av att analysera, inte minst dig själv.

Jag tror att det som stör mig mest just nu är att jag har för lite sömn i kroppen. Det - och att jag behövde honom imorse.

_{^{Hur kommer det sig att saker vänds ut och in och bak och fram och att jag inte märker något förrän det är för sent?}}

Vilken dag. En sån dag! Inget utöver det vanliga, bara samma lika, förutom att Lillebror är här! Och att det är fredag förstås och att jag får sova tills jag vaknar imorgon (haha). Inget särskilt har hänt, vi käkade tacobuffe på biljarden utan att spela biljard och nu ligger vi på varsin soffa med varsitt samvete.

Han har större fötter än jag har. Tar större steg. Betyder det att han har gått längre?

Jo, en sak hände idag som jag inte berättade för någon.
Jag brukar gilla att berätta när jag gör bort mig men idag var det ju på riktigt riktigt, inte bara på ren dumhet, utan för att jag var (blev) ouppmärksam, så det blev pinsamt. Själva fallet var väl inte särskilt pinsamt, snarare anledningen till varför jag föll.
I vilket fall föll jag. Utanför Panduro där jag köpt en textilpenna och två tygsnuttar. Handlöst på gatstenarna föll jag. Tackade den store klädguden för att jag har så många tröjor och halsdukar att jag inte gjorde mig illa. Jag blev distraherad av ett fordon. En buss.

^{För ett par tre år sedan drömde jag om det här fallet, fast den gången var det en vit volvo som fick mig att falla. Jag hade samma jacka som idag, en stor svart halsduk (vilket jag inte ägde någon då) och stor väska som jag höll i. Så det blev lite kusligt när jag föll och trillade rätt ner i drömmen igen. Jag hade glömt drömmen.}

Vuxna människor snubblar inte för att de ser något speciellt. Jag har tappat balansen på riktigt, det skrämmer mig. Så visst hände det något idag. Jag såg en buss. Suck.

Jag har funderat i ett par dagar nu vad jag behöver för väckningsrutin. Hela den här veckan har jag försovit mig, inte så jag blivit sen till jobbet, men så att jag precis hunnit klä mig innan jag hastat till vagnen. Jag skyller förstås på nya mobilen, det är dens fel att jag inte vaknat bra - det faktum att jag sovit kring fem timmar per natt i två veckor har inget med saken att göra.

Jag är en snoozare. Det finns inget som är så gott som att bli väckt (eller ja, ni vet vad jag menar) och få slå till whatever och vända sig och somna om. Det är så skönt. Det är som om väckningsklockan endast är till för att påminna mig om hur varmt och gosigt det är i sängen, och inte alls egentligen att få mig att gå upp, i det kalla, och tassa omkring på kallt golv innan jag går till jobbet.

Jag brukar tänka, att "snart är det lördag, då ska jag sova så länge tills jag vaknar och det ska bli så himla skönt och sovmorgon att bara ligga kvar i det varma och..."
Sedan blir det lördag. Och visst fan sover jag tills jag vaknar, det gör jag ju varje dag egentligen. Men när jag väl vaknar (9-10-tiden) så hoppar jag ju upp med en gång. "Fan, kan inte ligga här hela dagen!" Det är märkligt, det där.

Snart behöver jag gå om jag inte ska missa vagnen. Ute är det frost på taken men inte i träden. Och det är fredag. Någon som vet om de säljer långfil i den här staden? Jag längtar efter norrland.

^{_{Jag kommer inte ifrån det. Det stör mig. Jag önskar att jag kunde släppa det.}}

Nu ligger Lillebror i soffan bredvid min. Om nyförälskelse är en psykos är han min. Jag kan inte ta ögonen ifrån honom. "Lillebror, hur kan du vara så bra, hela tiden? För mig?" Det är som om jag är den trasiga lampan själv, och han sätter i kontakten utan problem. Han kommer in i min bubbla och putsar bort mina klösmärken. Och stryker mig över huvudet och ler.

Där finns inget förebrående, inga krav, där kan jag sitta i min bubbla utan masker, utan skal. Han städar ihop mina skatter och lägger dem prydligt i kistan igen där de ska vara, så att jag kan ta fram det bästa till nästa person som blir unnad att få komma in och titta. Han lagar mig och ställer tillrätta utan att behöva något tillbaka. Han är min bästa. Utan honom levde jag inte.

Utan honom levde jag inte.

En och en halv timme kvar tills jag får gå här ifrån och ungefär två tills jag får träffa lillebror. Jag kan inte sitta stilla. Pratar med Misse fast det är tyst och vi jobbar på varsitt håll men jag tycker om att ha honom i örat ändå. Arbetsuppgifterna idag suger, jag lär nog gå ut på lagret och göra något annat, tiden går fortare där ute. Puss - hej.

Ikväll lyssnar vi på Finch - what it is to burn. Det är snart ett år sedan men nu lyssnar vi på det och tycker om rösten som nästan spricker och är så varm och tunn. Och så äter vi choklad. Jag och mig själv. Vi gillar choklad. Och vi gillar en whisky på onsdagen om vi har diskat först. Och vi gillar tanken på att lillebror kommer imorgon.
För det gör han. Jag kommer börja lipa när han kramar mig hej.

Jag och min stora käft, att vi aldrig kan hålla sams.

Mac var hos mig igår, så pratade vi massa musik och uteställen och kom in på folk vi kände. Då visar det sig att han känner Måns. Han frågar om jag vet vem det är, jag mumlar lite och ser ut genom fönstret.
"Det kanske inte är samma Måns?" jag hoppas.
"Hur många som kallas Måns har tatueringar över tamejfan hela kroppen?"
"Eh.. Det kan vara så att jag kanske känner honom lite."
"Han är en av mina barndomspolare skulle man kunna säga"
"Mhm, man skulle kunna säga att han är lite förtjust i mig. Som en underdrift kanske."
Såklart att Mac känner Måns. Varför skulle han inte känna Måns?

Imorgon kommer lillebror. Då kommer det bli lite bättre. Jag kanske får fnisset tillbaka? Och mina drömmar.

Jag trillar och reser mig upp igen. Som om jag håller på att lära mig gå. Trillar, reser mig. Vinglar. Fnissar bara när jag står. Vet inte riktigt, det blir förvirrande efter alla fall. Yr i huvudet.

Lillebror kommer på torsdag. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, det känns så bra att jag blir helt virrig. Kan inte leva utan honom. När jag skulle skriva lyckolistan (som för övrigt inte är satt på papper ännu) så tänkte jag en stor etta i huvudet och Billeror. Inget mer. Det kom inte ens en tvåa. M frågade vad som kom som nummer två. Jag funderade. Det finns i nuläget ingen tvåa. Tyvärr. Kan inte tänka längre än till Prio ett. Törs inte ersätta Prio ett. Prio ett är det enda jag vill ha och behöver. Och får. Tack lilla pappa för att du skickar ner honom, du är bäst.

Så, nu är det bara att bita ihop tills på torsdag. Och hålla tummarna. Och hoppas på att jag får tillbaka mina drömmar, jag saknade dem alldeles fruktansvärt mycket inatt.

Jag har inte träffat honom på länge.
Det som slår mig är att han är patetisk men envis.
Patetiskt bra på att tycka synd om sig själv, det fixar jag inte riktigt.
Envis som synden, det beundrar jag verkligen.
Det blir bara så fel när man kombinerar de två.

Jag grät. Inne på min chefs kontor. Vet inte om det var lättnad eller förnedring. I vilket fall har hon puttat lite på mig att jag ska ta tag i mig innan det blir för sent och värre.
"Skriv en lista, på vad du mår bra av. Och en där du skriver ner vad du vill förbättra i ditt liv. Du får inte gå omkring och bara må dåligt, lägg av att omge dig med folk som inte pushar dig! Du är för bra för det! Skriv nu en lista, och så ser du till att bara göra sånt du mår bra av!"

Så nu ska jag tvinga ner lillebror i helgen. För det finns ingen som får mig att må så bra som han gör. Det finns många bra i mitt liv men ingen som jag kan jämföra med honom. Och så ska jag ge fan i att gå till jobbet om det är drygt. Största ångesten kommer ju när jag tänker på jobbet. Varför vet jag inte, tvåårskris? Det får man, det vet jag. Det har jag fått på alla tidigare arbetsplatser, så jag blir inte förvånad. Ikväll efter jobbet blir det listskrivning. Och ett nytt motto igen. Jag har det klart, nu ska det bra präntas in.

Jävla Subba, ge fan i att blåsa upp allt till såna stora proportioner, du vet att hösten sänker dig, varför göra det värre än det är? Lyxproblem, det är vad det är. Ta dig i kragen och bestäm dig för vad det är du ska prioritera, du kommer ingenstans genom att överanalysera allt som händer runt dig. Ge fan!

Sedan händer något konstigt.
Jag hittar inte hem. Det är för halt. Jag som aldrig halkar, haltar. Var har jag lagt kontrollen?
Jag har en knöl. Den är liten.
Det ofarliga kryper närmare och drömmarna smyger sig på verkligheten, tidigare varje gång. Överraskar mig som är redo, även idag.
Det här blir intressant.
Jag är en sådan som inte har ångest. Bara för döden.
För andra.
Huggen mitt itu i förrgår.
Tårarna torkar mina kindben fast jag inte kan gråta.
Ögonen blir lugna när insikterna lyser in. Lyser på. Slår på. Skrämmer.
Oron kommer med det ofarliga.
Intressant och förvirrande. Slipar sinnet slött, trögt, drygt trasigt.
Där hände något konstigt.
Klart man blir rädd.

Flickan som har vantarna på, bara när hon åker buss:

vi är som skuggor
som
överlappar varandra
men din skugga darrar
det finns fler skuggor
som
lyssnar efter liv
längtar
efter det
som finns
så nära

kastar skuggor

men så långt bort
så jag inte når
för det finns fler
som jag
som ska dela
men det går
ändå
tills vidare

fångar skuggor
långa skuggor
många
snabba skuggor

får inte ligga kvar
har ingen chans
vänta
väntar

En kort men ganska vidrig tanke:

Angående vinterkräksjukan, borde inte rökare drabbas hårdare än ickerökare?
Min teori har att göra med offentliga platser och sättet att röka på. Ta till exempel spårvagnen, bussen, tunnelbanan, whatever. En man kliver på. Han tar upp sitt busskort som vanligt och stämplar det. När han ska sätta sig knycker fordonet till och för att inte ramla tar han tag i en ledstång. För att ta sig vidare bakåt i fordonet kommer han att ta i ytterligare en stolpe och nudda två handtag. Utan att tänka på det.

Ett av dem handtagen hade för bara ett par minuter sedan blivit lämnat av en hand, en hand som sitter fast på en kvinna, helt ovetandes om att hon inom fyra timmar kommer att ligga dubbelvikt på toaletten då hon smittats av sin otrogne mans avskedskyss samma morgon.

Åter till min teori. Mannen sätter sig på sin plats. Än är han inte smittad. När han åkt klart kliver han av och tänder en cigarett. Bakterierna som flugit upp på hans hand från handtaget kryper nu via filtret in i munnen. Vips! Han är smittad!

Summa summarum, min teori är ju egentligen inte svårare än att en rökare för sin hand till munnen säkert sjuttio gånger fler per dag än en ickerökare.

En rätt vidrig tanke. Och en jättebra anledning så här på hösten att lägga av.

Jag fryser som en hund. De säger att det nog är lite kallt på mitt kontor men som jag fryser idag har jag inte frusit på hela hösten, och det med ulltofflor, halsduk och vantar. Det känns verkligen inte bra. Fan nu går saker åt helskotta. Den här dagen borde raderas helt och hållet. Jag lär försöka göra något vettigt efter jobbet så den inte blir helt igenom kass.

Jag pratade lite med mamma för en stund sedan, det var bra iallafall. Länge sedan vi pratade på riktigt, inte bara flyktigt när jag ändå bara frågar efter lillebror.
Men jag saknar lillebror. Nu särskilt saknar jag lillebror. Jag minns inte när han fattades mig på det här viset senast. Jag behöver honom hos mig nu.

Vill inte åka till tyskland i helgen. Jag vill sova. Kurera. Laga.

Men det ger ju pengar.

Haha vad jag var duktig att gå och lägga mig tidigt igår då. Klockan passerade likförbannat 01.00 innan jag somnade. Tåget (sovtåget) avgick 01.12. Men jag hann med det. Jag som skulle sova så himla tidigt.

Frugan och Maggan var hos mig igår på fika, jag bakade sockerkaka med blåbär som var jättegod men fastnade i formen för jag hade inget ströbröd, bara havregryn, så det var snarade en stor blå hjärna på tallriken än en vacker kaka.
De stannade till halvelva någonting, och istället för att gå och sova som jag borde gjort, slog jag på datorn och där fanns massa vänner och folk jag tycker om, bl a J som jag inte hört ifrån på så länge. Jag vill åka till London.

Idag jobba loss och hårt. Fast det kliar och rinner i näsan (det tänker jag förtränga idag) och jag är precis lika trött idag som igår.

Jag saknar honom.

Fast om klockan passerar tre och man är så gott som utarbetad, men Marky Mark & the Funky Bunch kommer på radio, då blir livet plötsligt lite lättare att leva.

Frugan m fl kommer hem till mig idag på fika. Jag tänkte slänga ihop en sockerkaka och bjussa på kaffe. Och så ska jag tvätta. Två flugor i en smäll alltså. Eller tre, för jag får ju en anledning att plocka lite i kärnkatastrofen.

^{nätet kommer och går lite hur det vill här så jag kanske inte får det här publicerat vid den tiden jag skriver utan bara om det knallar igång en minut till}

Det ska i vilket fall bli trevligt att få gå hem om en stund. Jag har längtat efter att sluta hela dagen (för evigt?).

Ok. Det satte sig snabbare än jag trodde. Jag var ju rätt pigg när jag stormade in på kontoret imorse, jag trodde som inte att det skulle vara några problem med tröttheten.

Men tji fick jag. Jag är så seg. På gränsen till sur. Lite tjurig, plutig med läppen. Inte otrevlig alls, bara trött och vill inte ha några sysslor, jag vill bara ha soffa och kramar. Orkar inte vara här nu. Mitt jobb suger idag.

Hörde på radion att nu kommer vinterkräksjukan. Kanske kan man sjukskriva sig några dagar för att slippa den?

Det var så märkligt, jag har ju aldrig problem med sömnen.
Jag var så sömnig igår när jag kommit till Misse. Eller egentligen var jag sömnig hela dagen igår. Gäspade. Kroppen spändes ut och öppnades i varje gäspning, jag liksom tappade kontrollen. Så trött. När vi kollade på film var den så bra att jag inte gäspade en enda gång, jag minns faktiskt inte ens om något hände under filmen mer än att den var så bra och resten av världen stängdes av, och det är inte så vanligt nuförtiden.

Jag längtade så efter sängen när filmen var slut, brossade taddarna och gick och lade mig nästan direkt. Sedan började det skumma. Jag började drömma (som vanligt) men inte som vanligt. Det tog förvånansvärt lång tid innan jag kom igång, och sedan när jag trodde att jag var igång så var jag egentligen lurad och drömde inte alls, jag var ju vaken. Så höll det på. Länge. Jag låg vaken. Kände att Misse var vaken. Hörde Misse somna. Trodde att jag somnade själv men icke, vände mig om, Misse vaknade. Ett jävla sjåpande och snurrande men inget sovande.

Vid ett par tillfällen upptäckte jag att jag slumrat till, det var när jag kastade mig åt sidan för att drömmarna blev för verkliga och jag tappade balansen. Eller när jag väckte mig själv med mummel och prat om ingenting. Men varje gång kändes det som om jag vaknade av sån muskelryckning som man får precis innan man somnar, och att jag egentligen inte alls sovit länge.

I vilket fall var det märkligt. För jag har ju aldrig problem med sömnen - förutom natten till idag. Och det var obehagligt.

Jag har saker jag behöver skriva om.
Men inte ikväll,
jag vill att de ska komma ut på rätt sätt.
Rättvist.
Så de får vänta. Godnatt.

(inatt sover jag ensam och jag tror det går bra)

M åkte strax efter midnatt. Då ringde jag Misse. Vi pratade en stund om allt och inget, sedan var jag tvungen att gå upp en stund.

Sedan blev jag rädd. Håret reste sig i nacken. Något var i min lägenhet. Någon var i min lägenhet. Det knäppte till högt från hallen eller köket. Jag blev rädd och smög panikartat till sängen och kröp ner.

^{Mellanord:
Jag har känt att det funnits något i min lägenhet länge, sedan jag flyttade in i princip. Som att det finns en kvinna där som mest vill hålla koll, finnas nära. Hon har inte stört mig, så jag har inte stört henne.}

Det kom flera ljud från köket och hallen. Jag låg som en spänd fiolsträng under täcket och vågade inte titta. Jag skrek till henne lite darrigt att låta mig vara. Att hon gärna fick ta nybakt bröd, om hon bara höll sig tyst. Jag slog igång tvn, nyheter. Misse försökte få mig på andra tankar och pratade om ditten och datten och jag svarade så gott jag kunde fast nu minns jag ingenting vi pratade om (vilket inte gör något för han kom fan inte ens ihåg att vi pratat i telefon tidigare på dagen).

Jag behövde ett vapen. Inom räckhåll från sängen? Jag öppnade nattduksbordet, och tog fram det första jag kunde komma på som liknade ett vapen. Kröp ner under täcket igen. Men Sara, en penna? Kommer du verkligen så jäkla långt med den? Fnissar. Tar istället en sån snökula ni vet, med vatten i och flingor om man skakar den. Fast utan snö, med glitter och hjärtan i istället (fick den av mina låtsassystrar i tyskland i höstas). Jag kände då som att den innehöll bra energi.

Ända tills jag skulle ställa alarmet till morgonen och hela nattduksbordet durrade till. Jag flög bak i sängen med ett pip och hjärtat hoppade ur kroppen. Misse frågar om jag inte stött till det själv. Jag pep att jag inte visste, men att det nog var så. För att inte skrämma upp mig själv så.

Ljuden kom och gick. Jag låg under täcket men kände ändå kalla vindpustar över kroppen. Jag var så jävla rädd. Till slut efter nyheter en stund så kom äntligen sovtåget, förmodligen på ren utmattning. Jag hann med det.

Visst, jag vet. Jag skrämde upp mig själv. Förmodligen var det ugnen som knäppte. Eller elementen. Säsongen tar med sig nya ljud till boenden, och jag har inte hört hösten i min lägenhet än. Jag är bra på att spatta upp mig själv, och gjorde så inatt till ... halvtre kanske. Skapligt svårt att komma upp imorse. Men det gick. Och jag ropade genom dörrspringan, på väg ut, att "Vi får prata om det här när jag kommer hem!" Helt argt. Så nu ska jag skälla lite när jag kommer hem. Då känns det nog bättre sedan.
Pulsen ligger fortfarande lite högre än normalt. Men det är mitt eget fel. Man ska inte ha så bra fantasi, jag är på tok för gammal för spjälsäng och nattlampa. Men det är ditåt det barkar nu.