end of an era
Gud, det var nog något av det svåraste jag behövt göra.
Men nu var det enbart för omsorg om min egen framtid.
Jag var helt enkelt tvungen. För min egen skull.
Jag kommer däremot få leva med hur klumpigt jag skötte det denna gång, de senaste två-tre veckorna har verkligen inte varit de stunder jag kan vara mest stolt över...
Men nu är det gjort.
Misse har reagerat dramatiskt, och gör det fortfarande. Själv känner jag ett oerhört lugn i själen, som man gör när man gjort något som är rätt. Det känns såklart sorgligt och stundom rent fördjävligt, men i det stora hela, väldigt bra. Jag är mest ledsen för hans skull.
Ska till Emil på fest imorgon, hoppas på sovplats så jag kan supa ur lite ont.
Torsdag?
Jpg
Mässa i helgen.
Vi ska till Jönköping och vara sådär glada och äckliga.
Jag trivs egentligen ganska bra nu på jobbet. U är sjuk och hemma, riktigt riktigt dålig, så det är tveksamt om hon komer tillbaka. Tyvärr är det ändå så, att utan henne så mår alla väldigt bra här. Det märks verkligen, på många sätt. Jag kommer på mig själv att faktiskt ha roligt på jobbet!
Men nu kommer en tung helg. Som jag inte ser fram emot. Alls.
dumma dumma
Jag tycker att det här är svårt. Det är svårt att ta beslut och stå fast vid dem. Nu har jag alltså -krasst sett- köpt en lägenhet bakom min pojkväns rygg. Han känner sig lurad, och jag förstår honom. Jag som alltid har varit så mån om att få honom att sätta sig in i min situation borde väl kunnat hantera detta snyggare. Men nu har jag alltså hanterat detta osnyggt. Inte med någon form av ironi, utan helt enkelt sant. Jag skäms.
Jag gör inte såhär. Jag pratar igenom saken med alla inblandade ordentligt. Men nu gjorde jag visst helt tvärtom den här gången, ljög och duperade, stängde in mig och sade ingenting förrän det var försent, och då får jag glatt krypa ur mitt gömställe med svansen mellan benen.
Gudars, det känns helt konstigt, som om det inte var jag som gjorde allt det här, som om det var någon annan, vars skinn jag nu måste rädda. Helt orättvist.
Vem är jag?
att hyra eller inte - det är frågan
Kontrakt ska skrivas idag och handpenning läggas.
Tack far för din hjälp med lite cash.
Kruxet är Misse, vi är inte på samma våning på lyckoskalan. Det är så svårt. Jag blir ledsen i magen av att vi inte är på samma plats i livet. Det enda vi har gemensamt i den frågan är att vi båda trodde att vi skulle ha kommit längre vid det här laget, eller snarare att han skulle ha kommit längre. Han är besviken på sig och jag är ledsen för det. Jag är verkligen jätteledsen för det och vet inte hur jag ska tackla situationen som den är nu. Han vill verkligen inte bo i stan, han vill ha huset på landet. Medan jag tycker om stan. Jag har mitt jobb och mina vänner i stan. Det känns för mig som ett argument mer värt än något annat!
Vi är inte överens, och det gör ont.