lite tunnhårig va?
Jag hade lite för korta shorts och en vit t-shirt som halkat upp över magen.
Mina fötter var uppe på något slags bord som var belamrat med prylar.
Väggarna i rummet var täckta av mörkt grön väv, och på dem satt saker uppsatta.
Mässingssaker, och gamla kartor. En barometer. En sextant kanske.
Framför mig satt en man i smutsig vit skjorta och visade olika slags tidsskivor, sätt att hålla ordning på tiden förr i tiden. Det var runda skivor med pilar och längs kanterna ett spår som en träkloss åkte i, så kunde man liksom föra runt klossen till den tidpunkt man ville hålla koll på. Oerhört avancerat.
Bredvid mig satt en annan man i blå skjorta, kanske något slags urtvättad jeansskjorta. Han satt med ryggen mot mig, snett framför min stol. Hans hår var grått med svarta stråk. Han verkade lite förlägen och kanske lite efter. Han vände på huvudet och såg på mig. Blicken for ner mot min exponerade mage innan han vände sig om mot tidsskivemannen igen. Mannen med tidsskivorna var helt uppslukad av sin egen berättelse och visade flera olika skivor samtidigt. Nästan for med händerna över dem och högg fast i än den ena, än den andra och snurrade på träklossarna nästan maniskt långsamt för att förtydliga hur exakta de var.
Plötsligt vände sig mannen i blå skjorta om igen mot mig och frågade tyst:
"Den där aluminiumsaken i din mage... för det är aluminium va?"
Jag såg att han tittade på min piercing i naveln, fastän han försökte titta ner i golvet.
Han mötte aldrig min blick. Huvudet vänt mot mina fötter, men blicken fast.
"Det är faktiskt rostfritt stål" sade jag försiktigt, som för att inte skrämma mannen.
"Den tillhör någon va? En Chayenneindian kanske." Och så vände han sig om igen.
Nästan trumpet, för att den aldrig skulle kunna bli hans.
Han skulle aldrig få äga mig, kände han på sig.
Och av någon anledning blev jag ledsen.
För hans skull.
7-4 till landet
Sedan när jag vaknade på riktigt så kände jag näsan på en gång att jag borde ta bilen idag. Vilket är märkligt, för jag hade ju tänkt att cykla hela veckan. Men det kändes i hela kroppen att jag borde ta bilen. Inte för att jag var lat, utan för att nåt troligtvis kommer hända idag. Så jag gjorde mig i ordning och gick ut till bilen. När jag skulle låsa upp var den redan upplåst. Första tanken var att jag nog glömt att låsa den. Men jag har ju värsta tvångstanken om att jag måste låsa när jag lämnar bilen, jag till och med går tillbaka och kollar minst en gång. Konstigt. När jag kom in kändes bilen lite kall och fuktig. Jag stängde dörren bakom mig och kollade så att inga fönster var pangade, men alla var hela och fina. Lampan lyste dock och det visade sig att passagerardörren inte var helt stängd. Alltså har någon varit i bilen. Jag drog in luft genom näsan och letade i doftminnet efter urin, bajs (som i drömmen) eller någon annan märklig doft, men bilen luktade precis som vanligt. Fuktigt tyg, lite stall och en hint av gammal rök. Mobilladdaren var kvar, även stereofronten, ett halvt paket cigg var kvar, även CD-freestylen i handskfacket. Inget stulet alltså. Inte ens parkeringskorten.
Märkligt.
Jag startade bilen och började åka mot jobbet. Kände mig lite paranoid. Kollade taket genom backspegeln om det var blod någonstans. Drog in mer luft genom näsan och luktade på luften. Lyssnade efter konstiga ljud. Kollade om några säten var uppskurna. Inget. Ett poäng till landet för att man inte behöver vara orolig och låsa bilen hemma.
Vykort från Kroatien
Jag älskar min nya säng. Även om jag tror att jag nog beställt en lite för mjuk resårmadrass så älskar jag hela upplevelsen. Att klättra upp dit på kvällen, massa täcke och kuddar som är helt fluffiga och mjuka, min lilla sänglampa och Musse som kommer farande i 120 precis bakom mig, äntligen ska vi sova. Jag älskar tapeten, jag älskar mitt överkast, jag älskar mina lakan och jag älskar bredden. Allt älskar jag. Jag kan gå och snegla på sängen flera gånger innan det är dags, snart, snart ska vi klättra upp dit, Musse och jag. Sinus, den andra katten, tycker bara om att ligga på ullfilt i fönstret och hålla koll på spårvagnarnas tidtabell.
Jag tror att jag kommer älska sängen extra mycket ikväll, eftersom jag varit så duktig och cyklat till jobbet idag. Det hade varit kul att komma ihåg precis hur anfådd jag blev i backen på vägen hem, bara för att se hur lång tid det tar innan jag inte blir anfådd längre. Dagar? Veckor? Månader? För när man väl är igång, då märker man liksom inte när man börjar få igång konditionen, plötsligt en dag finns den bara där, och man vet inte när den kom. Eller ens om den funnits där länge.
Det regnade i vilket fall inte på hemvägen, så jag var bara varm och torr men lite flåsig när jag kom innanför dörren och klev på posten, och möttes av Musse som alltid vill bli buren när jag kommer hem. Jag älskar det också.
Superwoman!
Så att jag ska kunna börja cykla/åka båt till jobbet.
Och visst fan regnade det så innihelvete när jag vaknade.
Men fan den som ger sig tänkte jag och tog cykeln ändå.
Nu jävlar ska vetedegslåren få sig en omgång som heter duga.
Och så rullade jag ner till båten som ska ta mig över älven.
Det tog ca 2 meter innan skorna var genomsura.
Men jag gjorde det. Och såhär i efterhand var det så jävla värt. Piggare än någonsin intog jag kontoret och har fått ganska mycket gjort redan, lite så att jag är beredd att åka hem nu. Att dessutom sitta inne på båten när det viner störtregn utanför fönstret och läsa en kass Metro gör ju inte heller morgonen sämre. Lätt att jag kommer cykla så länge det bara går, även om jag kanske måste lägga pengar på vinterdäck till hojen, och såklart måla den lite fint. Jag ska försöka lägga upp en bild på min plan. Om jag orka fixa en plan.
...
Såhär hade jag tänkt mig ungefär.
Nu har jag knyckt den här bilden och målat cykeln på bilden, så ni får ha lite fantasi.
Min egen cykel är redan målad, lite sjaskigt gjort, så det behövs göras nåt hur som helst.
Och ... förlåt till dig vars bild jag förstört med mina turkosa drömmar.
Nä du.
För bara en liten stund sedan kom förslaget, för att katten lider så.
Jag fick någon slags ångestattack och var tvungen att köra huvudet mellan knäna och gråta hysteriskt någon minut och sedan blev jag arg. Min katt lider ju inte ens. Han har problem kanske 12 dagar per år i snitt. Resten av dagarna är han glad och pigg och busig och gosig. Mest av allt gosig. Jag tar inte bort en katt för att den lider en vecka eller två per år. Min katt är mitt barn och inga pengar i världen kan vara mer värt än hans liv. Den dag jag ser på honom att han inte orkar längre, då ska jag ta bort honom, för hans skull. Men aldrig för min skull, för att kattfan är dyr i drift på något sätt. Så skulle man aldrig prata om en rashund, man skulle prova allt, allt innan man ens tänkte tanken att ta bort den. Och varför skulle en bondkatts liv vara mindre värt än en hunds?
Oj vad arg jag blev. Tur att jag har en blogg att skriva av mig i.
Återfall.
Bra saker:
√ katten blir bättre, vilket styrker vanlig jävla foderallergi
√ jag börjar lära mig var jag får parkera på nätterna
√ mammi fixade pengar till ett busskort så jag kan börja åka båt
√ jag njuter också av att komma hem på eftermiddagarna
√ rykten om ev. arbetslöshet verkar vara ogrundade
PMS med mintdoft
en sorts intelligensnivå
Jag: Du har skrivit ut på tjockt dyrt papper, var det meningen?
Han: (lite stressat) Nej, oj, det var ju inte meningen, är det stoppat nu då?
Jag: Nej, jag bytte på skrivaren, tryckte på en knapp så det skrev ut på vanligt papper istället.
Han: (fortfarande lite stressat) Jaha, så det är stannat nu då.
Jag: Nej jag bytte fack, så det är på vanligt papper nu.
Han: (frågande) Så jag kan bara trycka på "skriv ut" igen nu då?
Jag: N e j - j a g - b y t t e - f a c k - s å - d e t - k o m m e r - r ä t t - n u
Han: (pling!) JAHA! Kan man göra så???
Jag går.
liten lista.
Jag har en sån pms-tisdag när jag mest av allt längtar hem.
Om ett par timmar ska jag ta mig hemåt i bil, leta reda på mitt busskort så jag kan fylla det och sedan börja cykla till jobbet, flytta massa saker till förrådet, hänga in ren tvätt, lacka mina naglar, städa mitt badrum, laga mat och matlådor, packa upp ett par flyttkartonger, skruva fast den andra dörren på gamla tv-bänken, vattna blommorna och prata lite med dem, springa med mer saker till förrådet, gosa med sjuka Musse, diska upp det som inte går in i diskmaskinen, rensa kylen från gammal mat, tapetsera min gamla anslagstavla med fin plast, sätta upp en gardinvajer under sängen, tvätta massa tyger, fylla "nya" byrån med kläder, rensa bland alla räkningar och sätta in i pärmar, se på Cougar Town, leta efter spiralglasen bland flyttkartongerna, snegla på väggskåpen och se om de sätter upp sig själva, våttorka golvet i köket, pussa på Sinus, klura ut hur timern i sovrummet fungerar, stänga vardagsrumsfönstret för nu är det september, installera värmeplattan i sängen för nu är det september, kontakta en smed för fina krokar till garderoben, leta reda på alla favoritskor ur flyttpackningen, hitta en höstjacka ur flyttpackningen för nu är det september, kanske ta en kopp te om jag hinner och sedan gå och lägga mig tiidigt.
Märkligt hur lätt det är att tänka ut allt man vill göra,
och sedan ändå hamna någon helt annanstans.
bä bä flådda lamm
Bakbenen skalades av och veks brutalt ner i plastpåsar och fick åka med hem till Movitz och Risse. alla blev glada alltså. Alla utom katterna som inget fick, än i vilket fall. Kanske får de en liten smakbit när det är dags för TVtittande ikväll. Eller i vilket fall den friska katten. Den som skiter blod får nog vänta på nytt foder och inget, inget annat. Han mår förresten lite bättre idag.
Simons Cat - eller Sinus.
Ni vet vad jag menar.
Lille Katt Lille Katt
Ryck upp dig!
Jag har två gator nära mig där jag kan parkera min bil.
På den ena gatan är det P-förbud torsdagar jämn vecka kl 02-07.
På den andra gatan är det P-förbud onsdagar udda vecka kl 08-10.
Jag klantar mig hela tiden.
Jag kan inte tro att det är sant när jag kommer ut onsdag udda vecka (idag) och jag ser att jag parkerat på den andra gatan, inte den första som jag trodde. Jag var lite sen eftersom min katt spyr och skiter blod, och jag var såklart tvungen att torka och ge medicin trots att jag redan var sen. Så jag kommer ut tio över åtta och får alltså stå bredvid och se på när P-vakten skriver ut ännu en gul lapp till mig.
Sedan börjar jag gråta, som den tjej jag är.
Slutet av augusti och tydligen även september kommer nog att gå till historien som de ekonomiskt värsta veckorna i mitt vuxna liv. Jag har helt enkelt inte råd att betala. Och då handlar det inte om att jag måste ge upp något roligt jag tänkt unna mig, utan det jag måste ge upp efter morgonens incident är inte bara busskort och mat den här månaden utan även min stolthet, för nu ligger jag på minus. Och måste låna pengar. Igen. Ännu mer pengar. Vilket betyder att även nästa månad kommer bli sjukt jobbig. Och så jävla gott är det inte med blodpudding varje dag. Man blir dessutom väldigt hård i magen. Men nu har jag alltså två månaders hård mage att se fram emot. För att jag är klantig. Så jävla klantig.